Witching hour

Jag har drabbats av ett ont mönster. Det hänger ihop med sänggåendet. Det är ett mycket vanligt problem, jag vet. Jag har svårt att sova. Eller egentligen inte sova, för när jag väl har somnat sover jag gott och länge. Men det är det här med att somna. I tid. Jag har nån slags inneboende klocka i mig som noga talar om för mig när det är dags att go to sleep, oavsett om jag är trött eller inte. Börjar klockan närma sig 01:00 en vardag, och trots att jag är ledig dagen efter, är det som om jag blir rastlös av att inte gå och lägga mig då. När jag kollar på nån film och den tar slut vid 00:00-tiden är det som en direkt uppmaning till läggdax. Fast jag har semester, sommarlov och inte känner mig särskilt trött. Vanligtvis brukar inte jag kunna börja titta på film efter 22:00 för då somnar jag med största säkerhet en sådär 30-45 min in i filmen. Ingen film undantaget - jag somnar om det så skulle vara världens bästa film. Tyvärr.

Men så för några veckor sedan såg jag, lite motvilligt, en förjävlig film som jag känner stor tveksamhet inför att skriva namnet på eftersom jag skulle önska att den raderades för gott från min hjärna och att jag aldrig någonsin behöver få höra eller se den igen. Men ok, skitsamma: The exorcism of Emily Rose. Jag hör nog till den vanliga skara människor som gillar att se en skräckis då och då, känna pirret, hålla en kudde framför ansiktet och hoppa till av rädsla vid skickligt gjorda överaskningsmoment samt belönas med en skön känsla efter filmens slut och tänka: ja, ja det var ju i alla fall bara en film. -Kram och gonatt, ses imorrn! Och exorcism är aldrig något jag ens tänkt särskilt mycket på, varit rädd för eller än mindre, trott på. Visst, jag har liksom 10 000 andra hållt andan och flämtat till av rädsla när jag sett en klassiker som Exorcisten. Men då har det mer handlat om nån slags skräckblandad förtjusning, på gränsen till det overkliga och nästan komiska, varför den inte etsat sig kvar i mitt minne på samma sätt som den föregående nämnda filmen.

Pga den här filmen, som DESSUTOM var baserad på en verklig händelse fick jag bittert erfara när vi kollade upp den på nätet, har tankarna kring detta haft svårt att lämna mig i fred. Aldrig har jag skrämts så av något som inte finns. Eller som jag i alla fall tror inte finns. Filmen försåg mig dessutom med ny information jag helst hade velat vara utan. Som att den egentliga spöktimmen inte alls är mellan 00:00-01:00 som man ju fått förklarat för sig sen barnsben. (Det är heller inte spöket laban som prasslar och rasslar i lakan och kedjor...) Den riktiga demontimmen, eller the witching hour, infaller kl 03:00 mot bakgrund av att den står i direkt motsatsförhållande till tiden för Jesus död, kl 15:00.
Note: Jag har även hört att de flesta dödsfall som sker i sömnen infaller på det magiska (demon)-klockslaget. Fattar ni. Det stämmer alltså. Det är förjävligt.

Och detta mina vänner, har satt spår och är vad jag tror, en av anledningarna till mitt nya sömnproblem. Jag följer slaviskt klockradion bredvid sängen. Mitt skräckscenario är att inte ha hunnit somna när klockan slår om. Eller ännu värre, och detta hände mig i natt, att vakna upp och vända blicken mot klockan för att mötas av de ilsket röda digitalsiffrorna: 03:00!!!!!!!! Panic was in my blood. Det var en lättnad, kan jag säga, att i det läget lyckas återgå till mardrömmen om jordens största spindel. No more exorcism for me. Thank you.