Hästen hette Blanka

Nepp. Det blev ingen vacker ståtlig Shirehäst vid namn From för mig. Det blev en fjording som hette Blanka. Rida, rida ranka liksom. Det var det enda jag hade en bestämd uppfattning om - att jag INTE vill ha en seg fjording. Så när jag fick möjlighet att önska vilken typ av häst jag bäst gillar poängterade jag rätt omgående att jag gillar PIGGA hästar och tänkte med det att jag var safe. Vad som helst men ingen fjording för mig. Men det första som händer är att ledaren direkt tilldelar mig Blanka som hon beskriver som en mycket trevlig dam. Och liten visar det sig eftersom jag inte ens kan se henne nånstans där i stallet, hon står nämligen skymd mellan boxerväggarna. Minsta hästen i stallet med sina nätta 144 cm i mankhöjd. Det är ingen häst! Besvikelsen fick mig att skämmas lite. Men det blev bra ändå tillslut eftersom mina fördomar om fjordhästarnas seghet fick sig en törn då hon visade framfötterna ordentligt, var pigg nästan på gränsen till het och gav mig en rejäl utmaning i att försöka samla och hålla tillbaka henne på trav och galoppsträckorna. Så med facit i hand tar jag tillbaka allt jag hävt ur mig om att fjordingar är sega och tråkiga. Förlåt mig Blanka, du var helt ok.

Tar en tur på Gärdet

Peppen närmar sig. På lördag nån gång mellan ett och halv fyra kommer jag och min gamla bästis galoppera fram i snövidderna på Gärdet på varsin härlig häst. Kanske dom här.

Det var inget gräl det var en diskussion

En grej som slog mig igår, efter att Micke och jag tidigare under kvällen hade hamnat i en diskussion, litet gräl eller vad man ska säga där en del känslor var inblandade, ialla fall från min sida, var att anledningen till att vi ofta kör fast i samma diskussionsmönster och där jag ofta upplever diskussionen som misslyckad eftersom vi i min mening nästan aldrig lyckas komma fram till något konstruktivt utan oftast bara släpper diskussionen helt plötsligt med att jag antingen slutar prata (klassiker) eller att han avrundar med nån nedsättande slutsats, är att vi, båda, ibland eller ofta, har skitsvårt att tala om våra ärliga känslor och behov för varandra.

Det är inget nytt, alla säger så klart saker man egentligen inte menar, nån gång eller kanske till och med många gånger, men det blev så tydligt för mig nyss hur diskussionen liksom inte känns givande längre när man inte lyckas komma i kontakt med de verkliga och bakomliggande känslorna och behoven. Det blir snabbt ointressant, onödigt och lite sorgligt när man på grund av detta pratar förbi eller slutar lyssna på varann och istället bara lägger ner. Någon mer besviken än den andra. Kanske jag. Försöker tänka på vad det är vi säger eller kanske skulle vilja säga. Egentligen. Inte så märkvärdigt kan tyckas. Det är väl bara att lyssna och prata med varann så öppet och ärligt man kan. Säga vad man menar och känner. Men det är svårt, uppenbarligen, för mig, och nu har jag någon idé om varför man, jag, vi, fortsätter fastna i samma mönster gång på gång, och jag är mitt upp i det nu och måste reda ut tankarna så jag tänker fortsätta poängtera och dwella det här ett tag till.

Det som gör det extra besvärligt för mig, är att jag länge varit nästan rädd för att hamna i konflikter eller diskussioner, inte bara med Micke utan med allt och alla. Lider av helt vanlig konflikträdsla bara. Av olika anledningar såklart. En för att jag nästan enbart haft dåliga erfarenheter av gräl och diskussioner. Det kommer bara leda till nåt ont, är liksom inristat i mig. Bara det faktum att jag envisas med att likställa begreppen tyder ju på att nåt är uppfuckat i min relation till dem. Men jag jobbar på det, och jag tror jag blir bättre och jag tvingas öva med Micke också som då enligt min mening, till skillnad från mig är skitskicklig på det där att diskutera, argumentera och dissekera. Han gör det för nöjes skull liksom. Han går igång på det helt enkelt och räds inte för att gå i klinch med nån eller låta sig upphetsas över att vara av en annan uppfattning och man kan väl sammanfatta det som en ganska sund inställning. Men, och med risk för att kanske fokusera lite för mycket på Micke just nu, så påverkar hans avslappnade och väl förtrogna diskussionsteknik mig på ett sätt som liksom stör mig, får mig ur balans och bli skitstressad. Tidigare har jag nästan trott att vi måste göra slut om vi tycker olika. Det gör jag inte längre - jag är ju över 30 i alla fall.

Och nu har jag fattat hur det hänger ihop. Vi har olika tekniker, fokuserar på olika saker i diskussionerna. I Mickes diskussioner går jag ofta in som förlorare redan i inledningen. Här vinner man eller förlorar, precis som en partiledardebatt och det handlar om den som har bäst kunskap, retorik och teknik. Och såna vinner jag i princip aldrig, eftersom och som jag nämnde tidigare; jag har varit lite rädd, blivit lite otrygg, sällan fått öva mig i det och istället tagit ett steg tillbaka och man skulle ju kunna fråga sig varför men då kommer jag förmodligen in på ett helt nytt ämne som kanske har med teorier kring kön att göra, så jag lämnar det så länge.


Det jag ville komma till och det som gör det så svårt är (och ifall jag nu skulle våga mig på att skilja på gräl och diskussion för en liten stund) när diskussionen plötsligt övergår i ett gräl och det är känslor och olika behov inblandade. Då går min teknik ut på det jag pratade om i början, att så ärligt och öppet jag kan försöka formulera hur jag känner, hitta kärnan, det som skaver och identifiera det otillfredsställda behovet hos mig. Samtidigt som jag också försöker lyssna efter Mickes känslor och behov, hitta vad är det som sticker och river i honom. Lyckas man bara hitta och möta det där så löser sig liksom resten tror jag och man slipper alla gliringar, dolda anklagelser och missriktade tolkningar.

Men. Åter till svårigheten. Hur formulerar man sina känslor och behov när man befinner sig i den där argumentationstekniska diskussionen som Micke råkar vara så vass på? Han vet exakt, och jag menar verkligen exakt, vem som har sagt vad vid vilket tillfälle, kan komma ihåg grejer från förra månaden, hittar motsägelser och svagheter och känns så knivskarp hela tiden och bygger i princip hela diskussionen, som sedan blir ett gräl, på vad som faktiskt sägs eller har sagts. Och det är väl skitbra egentligen, det är ju så det borde vara. Men det förutsätter ju att båda ärligt uttrycker sina känslor och behov där i diskussionen. Eller grälet. Och det tror jag inte alltid vi gör. Det tror jag inte någon gör.
That´s the big, big problem.

En hylla tack!

Nu när vi har fått vår soffa efter lång, lång väntan så känns det som att vi börjar flytta in på riktigt. Nästa inköp är en bokhylla eller hyllsystem och vi har för första gången enats om något vi båda gillar mycket. Två olika. Den första får plus för att fler böcker får plats (tror jag) och är billigare. Minus för sekretärdelen. (Som man ev kan ta bort?) Den andra får plus för att den skulle passa vår hörnvägg bättre och jag gillar skåpdelen. Minus är priset, 9500 känns lite väl dyr, den är ju begagnad liksom. Men den skulle göra sig mycket fin och trivas väldigt bra här hos oss. Avvaktar lite till och hoppas på nedsatt pris. Men hur länge vågar man vänta? Hur går vi vidare om de plötsligt försvinner nu när vi liksom fått feeling.

Dumma doktorn

Helvete vad ont det gjorde i hjärtat idag när jag släpade med mig Henry till doktorn för göra halsprov. Såklart hatade han det. Stackars liten, han hade klart och tydligt deklarerat för mig innan att han INTE ville och att han endast skulle sitta bredvid och titta på mig. Jag hade klubba och russin som lock och belöning men det var inget han nappade på när stunden väl var kommen. Han vred sig krampaktigt in mot mig när doktorn närmade sig och fan vad det sved att behöva ställa sig på fiendens sidan och hjälpa doktorn så han kunde sticka ned en otäck tops i halsen. När det hela var över fick doktorn veta hut ordentligt och det är ju en liten om än klen tröst för Henry i alla fall. Du är dum, får inte göra så. Jag blir arg på dej och morrar på dig, jag ska knuffa på dig, han är dum. Jag tror han lyckades såra doktorn lite faktiskt. Domen blev ändå positiv för Henry som inte hade streptokocker men sämre för mig som däremot hade ett nytt gäng som letat sig dit sedan december. Blir jag immun mot antibiotika nu eller?

Henry blev som tur var snabbt på gott humör och efter att han hade snackat lite ytterligare skit om doktorn i korridoren och utanför receptionen inför sköterskor och patienter kunde han slutligen tillstå sig att ta klubban han blivit utlovad. Sen gick vi på McDonalds och käkade strips, hans favvo. Sen har har varit på strålande humör hela dagen. Vi har kolla på Pandan, spelat ballongspelet och gjort madrasstrix. Helt plötsligt skickade han iväg mig till affärn för att köpa mjölk och ägg så vi kunde göra pannkakor med sylt och grädde. Gick skitbra tydligen, han sa glatt hejdå när jag gick och när jag ca 5 minuter senare kom tillbaka möttes jag av ett lika glatt hej. Att han litade på mig och att jag skulle komma tillbaka efter den morgonen känns ändå som ett gott tecken. Han hatar mig nog inte längre.

Har försökt prata lite försiktigt om händelsen för att liksom bearbeta det men han verkar måttligt intresserad av att ändra uppfattning utan fortsätter istället hävda hur skitdum den där doktorn var. Och klistermärket som han gavs som tröst vägrade han ta i och ligger fortfarande i overallfickan och jag tänker att det är en god idé att låta den ligga där ett tag till. Det var Henrys första riktiga möte med doktorn. Om tre månader kommer han bli inbjuden till första tandläkarbesöket. Då blir det Mickes tur.

Fredagsmys. Före och efter.

Henry bjuckar Micke på popcorn. Ett.

Going psycic

Tifenresan inställd. Snöstorm och Henry har feber och hostar. Tårtorna som jag gjort mig till för att ta med till Mickes mamma och pappa för att fira en passerad 60-årsdag fick bli efterätt till den kokta korven med bröd ikväll. Fredagmys med kokt korv är inte jättehärligt men det funkar. Orkar inte anstränga mig. Gårdagen innehöll ca 5 stressmoment över gränsen. Hade sett fram emot en skön eftermiddag med mig själv hemma i lägenheten efter jobbet. Sara hade Henry och var på Ekerö. Micke jobbade. Men va händer? Jo jag har för första gången i världshistorien lämnat nycklarna hemma på bordet och jag kommer inte in. Kissnödig som fan. Visakortet hade jag lämnat till Sara så hon kunde ta Volvon och tanka. Som ett litet ljus i mörkret råkar jag ha en sl-remsa i fickan som tar mig till Globen där Micke sitter och jobbar. Kisset vill ut och jag får vidriga flashbacks från gravidtiden när jag hade ont och och det kändes som att urinblåsan var påväg att punkteras vid minsta skumprörelse. Klev av på Globenstationen och ilade stelt och lidande mot entrén. Letade på äkta tjackpundarmanér efter en toalett att få stilla mina behov på. Det gick som tur var relativt smärtfritt och jag hann räkna till 40 sekunder innan strålen tog slut. Fatta hur stor en blåsa som innehåller 40 sekunder urin måste vara!

Ringer Micke som kommer ner med nyckel. Jag ogillar läget eftersom han alltid är på mig om kvarglömda grejer hela tiden. Känns ovärdigt att dessutom be om pengar till ett par träningsbyxor eftersom alla jag har (som för övrigt är mjukisbrallor och inget man egentligen kan träna i) ligger i en tre veckors överfull tvättkorg där hemma. Får en femhundring och jag beger mig till Stadium för att leta. Allt jag hittar sitter skitdåligt, korvigt och valkigt, inte alls som jag föreställt mig med ett par riktiga träningskläder. Hade ju tänkt bli seriös nu med träningen och så bara dör entusiasmen och suget på en sekund.

Lämnar affären bittert sneglande mot personalen, som att det var deras fel, och tänker att Stadium, det är väl en jävla skitbutik ändå. Byxor från H&M funkar säkert mint lika bra till hälften av priset.

Väl hemma men fortfarande störd och bitter över den förlorade egentiden hemma i lägenheten börjar jag göra pannkakssmet i irritation. Baka tårtor och tvättar. Allt på en gång. Jag är mästare på att sätta mig i arbete när jag är arg, frustrerad och besviken. Då städar jag som bäst och det är fan INGET jag inte klarar av då. Jag far fram som en ångvält. Allt ska bort, allt är fel. Plötsligt uppenbarar sig all skit runtomkring mig och jag blir enormt provocerad och tänker att fan du din lilla skittoalett, dig tar jag itu med snart ska du se, jag kommer skura och spraya tills porslinet och kaklet går sönder på dig, du ska skina och blända som ett polerat litet jävla pepsodentleénde. Fattar du. Sen går jag vidare, betar av rum, för rum och skrymsle för skrymsle i lägenheten. Diskbänken. Spisen. Kylskåpet. Vällingkletet i micron. Blommorna ska ut. NU! Hand-dammsugarjäveln ska upp på väggen. NU! Burkar och flaskor, kartonger och tidningar till förbannelse. Allt ska UT! NU!! Det börjar med de mer triviala sakerna runtomkring mig. Men det är när fokuset sen på något märkligt sätt börjar övergå i gnäll och missunnsamhet mot den jag har närmast och kärast dvs Micke, och på hur han minsann aldrig plockar upp, hjälper till eller rensar avloppet som jag fattar att jag är ute på djupt vatten och blir rädd. Och skamsen. Men det först långt senare.

Träningen var jag klok nog att hinna avboka en timme innnan start men det var nära. Nära att jag klämde in ett Power step-pass där mitt i kaoset. Såna här återkommande utbrott eller ska jag kanske snarare kalla dem inbrott eftersom de nästan utslutande sker i ilsk tysthet har så länge jag minns alltid återkommit med jämna mellanrum men det är först nu jag börjar reflektera över dem. Den här gången blev det en en glömd hemmanyckel som utlöste det. Nästa gång vet jag inte vad. Efteråt blir jag helt slut och det var med stor möda jag tog mig in i duschen igår kväll innan jag gick och la mig. Det här uppfuckade mönstret går såklart också ut över Micke och Henry som får agera biroller genom att hålla sig på sin kant och försiktigt iaktta mig när jag, till och med ibland suckande, sveper fram med tysta helvetestankar i huvudet. Mitt hem är min borg och stå för fan inte ivägen då. Jag välter ut min skit och tvingar dem att gå i det. Kräver deras förståelse.
Jag ogillar starkt eventuella PMS-kopplingar till mitt problem men välkomnar gärna öviga psykologiutlåtanden.

Jag provar lite Yoga 10 år efter alla andra

Det kanske inte var helt smart av mig att välja gå på en fortsättningskurs i Yoga innan jag ens provat hunden i smyg här hemma men ingen hindrade mig och det fanns liksom inte så mycket annat att göra eftersom Sats Bromma tydligen inte erbjuder en nybörjarkurs nånstans på schemat. Och trots att jag utövat solhälsningen under 3 år i gymnasiet så får jag nog erkänna mina begränsade kunskaper inom området. Jag var inte redo för halvmånen, krigaren eller fisken helt enkelt. Jag blev störd på den väsande andningen runtomkring mig och blev helt ställd över den totala oreaktionen på fisen som någon (obs inte jag) plötsligt gjorde ifrån sig. Alla bara andades på och verkade helt obrydda. En och annan prutt lär man tydligen lära sig att INTE ta in. Se förbi. Om jag fortsätter. Kanske får jag ge det lite tid och prova några gånger igen eftersom jag ändå nånstans gillar det här med fokuseringen på kroppen och andningen, hitta balansen och lära känna kroppen. Passet avslutades med en hälsning som jag kanske ska googla lite på nu. Vill ju inte verka nochalant till nästa gång.

Det nya Core-livet

Nu vet jag! Anledningen till att jag är så seg med inlägg här är att jag ju gått och förbundit mig till tränarlivet! Två gånger i veckan är mitt, eller kanske mest Sats, motto som lockar med en het träningsbag om man uppfyllt målet efter ett år (!) Söndag och min första träningsvecka är avklarad. Så glad och stolt över mig själv! Inledde med en Power step i torsdag och fortsatte idag med den nya utmaningen Core, dvs mage och rygg för träningsanalfabeter som jag. Och jag vet inte vad det är med mig men antingen har jag enormt starka och vältränade magmuskler (?!) eller så gör jag helt enkelt FEL eftersom jag inte tycker att det TAR ordentligt på mig. Jag vill att det ska gör ONT, svida och värka men det gör aldrig det. Jag tar liksom inte SLUT. Hur som helst, jag känner mig ivrig på fortsättningen, det är på riktigt nu.

Lyssnandet vs talandet

För en månad sedan ungefär, i början av terminen, hade vi planeringsdag på jobbet. Då träffas vi tillsammans hela enheten med chefer och drar upp riktlinjer och målbeskrivningar inför våren. Vid sådana tillfällen brukar det alltid dyka upp en och annan mental övning eftersom våra två chefer gillar sånt och verkligen vill att vi ska göra det också och är fullt övertygade om att det är RÄTT väg till utveckling, både personlig och i arbetet. En övning som de är särskilt förtjusta i och som återkommer i princip varje gång vi ses i ett större sammanhang är övningen "Fritt flöde", vilket betyder att man parar ihop sig två och två bland de cirka 5o medarbetarna och sätter sig mittemot varandra och pratar. Det finns såklart ytterligare regler i samband med pratet och övningen går ut på att den ena måste prata på i 10 minuter och den andre måste lyssna i 10 minuter. Kruxet är att den som lyssnar inte får komma med hjälpsamma hummanden, nickanden eller inflikanden om eller när det uppstår tystnad. Poängen är, enligt cheferna, att fokus ska ligga på lyssnadet , vi ska alltså öva oss i att bara lyssna där uppgiften ligger i att lyssna på det som sägs eller att lyssna efter det som inte sägs. Alla är inte överförtjusta i den här övningen och drar öronen åt sig när de blir uppmuntrade (tvingade) att delta. Många känner sig hemskt obekväma med, och till och med provocerade av, att bara få sitta tyst och stirra och inte aktivt få delta i pratet. Och jag förstår det, det är skitsvårt att tvingas släppa ansvaret för pratet till förmån för lyssnandet och jag är osäker på om övningen verkligen är bra för alla. Det blir ju inte meningsfullt ifall man sitter och blir stressad över att inte ens få nicka medhållande och istället för att lyssna koncentrera sig på att sitta där som en stelopererad kossa och bara GLO. Själv har jag svårare för att prata på om allt och ingenting alls i 10 minuter. Temat för pratet var smått diffust och skulle handla om gångna året och saker eller händelser att ta med sig under nästkommande år. Jag svamlar på utan att veta vart jag är påväg, det blir osammanhängande och ibland helt oklart vad det är jag säger. Jag vill ta tillbaka och göra om men det går inte. Sagt är sagt och hur det landar i den som sitter mittemot mig går inte att påverka och det är enormt frustrerande. Jag vill fundera, reflektera innan jag öppnar munnen vilket ju förmodligen tyder på att det kanske är en bra övning och utmaning för mig. Det värsta som kan hända när man gör såna här övningar är att hamna mittemot den som hatar såna här övningar och är jävligt snabb att påtala det högt för mig eller någon annan. Då är liksom ribban lagd och utmaningen blir ganska så begränsad. Vart ville jag komma med det här?

Jo. Det här har jag avhandlat förut här nånstans. Men labels i inläggen är tydligen inget jag sysslar eller har sysslat med. Men i alla fall. Jag har nån hatkärlek inför talandet som förföljt mig sedan min tonårstid. Jag tänker på hur jag själv och andra pratar. Lyssnar på röster, melodier och vad som gör en del människor mer intressanta att lyssna på. Jag har dragits till miljöer där jag kunnat göra min röst hörd samtidigt som jag varit totalt jäkla skiträdd för detsamma. Det är väl kicken. Känslan av att ha vågat det som man är så rädd för. Att ta ton och prata på, särskilt när man inte har en aning om vad man ska säga. När jag och min tonårsbästis Carro var små gick stora delar av dagarna under en period åt att göra filmer där vi improviserade fram hela program och gav varandra, inför rullande kamera, olika teman att prata om, till exempel (Hahahaaaa) "Hur man gör när man vill veta vad klockan är" Totally make sense eller hur. I alla fall har jag dragit omkring på den här hatkärleken, som kanske egentligen inte är något konstigt eller särskilt intressant och kanske något de flesta känner av i livet, mer eller mindre, förr eller senare. Men ändå, fortsätter jag undra över det och tänker att valet av teatergymnasiet inte helt var en slump, även om det kändes så då. Eller praktiken på Improvisationsteatern. Eller okej då, det kanske var så att vi helt enkelt råkade ha ren och skär tur som lyckades komma till en teaterscen överhuvudtaget eftersom alla andra sa nej, men ändå. Jag älskade det. Eller kören och sången, ambitionen att lägga en stämma, över eller under, sticka ut, litegrann i allfall. Röst-och talkursen liksom. Det var såklart inget slumpmässigt infall, jag gillar ju det där, kanske till och med älskar. Fast det var svårt och jobbigt och ansträngande och skitläskigt.
.......
......
......

Men va hettere.... Nä men det var väl bara det.