Trio på Boheme

Men så sök han då äntligen upp. Darin. Och tjejerna fick lön för mödan med både autograf och bildposering. Förevigat av mig på 6:e våningen dessutom. Grattis tjejer!
Precis kommit hem efter liten avskedsträff på Bistro Boheme, väldigt najs hak för att ligga på drottninggatan måste jag säga. Linnea var också med, jätteroligt att träffa henne, och hon verkade sig lik. Nyanställd servitris på ekologiska Streetrestaurangen. Tänkte snart sätta hennes kunskaper på prov genom ett besök. Men i alla fall. Trio på Boheme. En trevande början med kort summering av de senaste 4 åren av våra liv som slutade i skön folkhögskolenostalgi. Till middag en tjeckisk klassiker, panerad ost och krämig potatissallad och mineralvatten. Det fick bli det sista jag och Cindy äter. Tillsammans på ett tag. Ha så gott i England kompis. Vi ses snart igen! Kram, kram!

Idag

Idag var en bra dag. Så bra som en dag kan bli. Fast ändå lite bättre. Trots att det inte blev nån make up kurs. Men däremot fick jag filmfestivalens medlemskort. Och så köpte jag en fin löpare på Indiska för 10 kr. Å lite annat smått å gott som gör en bra dag bra.
Tack för idag.

Ego

Lång dag at the office kan man säga. La mig i soffan framför tvn när jag kom hem, xboxen bjöd på stand up comedy men inget skämt var tillräckligt underhållande för att jag skulle kunna hålla mina ögon öppna. En skön dos slummer efter krävande arbetsdag alltså. Blev dock jätteglad när jag upptäckte att det låg en avskedspresent till mig på jobbet från Lisa, min fd kollega som nu flyttat till Gbg med siktet inställt på att bli barnläkare. Förmodligen Sveriges bästa, tippar jag. Hon hade lämnat ett litet orange kuvert med personlig hälsning och en lyckosten i form av en bergskristall som tydligen ska bringa klarhet och balans i livet. Om ni kan läsa vad det står så fattar ni också att man känner sig lite extra stolt och att dessutom förmedla den vidare här på bloggen gör ju att egot mitt befinner sig i ett rejält frosseri just nu. Men det är väl därför jag bloggar kanske. För att övertyga andra, men mest mig själv, att jag faktiskt gör bra saker som andra uppskattar. Skönt att få det bekräftat. Det roligaste är tacket för hjälp med a-kassan, haha, det säger en del... Tack Lisa. Lycka till!

Första dagen

Första dan på jobbet flöt på fint. Efter kramkalas med barn och kollegor kändes mina 7 veckors ledighet som ett minne blott. Bra eller inte, I don´t know men jag inbillar mig nog att det mesta kändes bra. Hade dock svårt att hålla mig ifrån mina gamla ballonger som blivit så stora under sommaren och det verkade som att de hade lite svårt att släppa iväg mig också. Till ny avdelning, nya fröknar och nya barn - glassar denna gång. Dagen bara svischade förbi, hann inte mer än att komma innanför portarna så var det dax att bege sig hem igen. Skönt med tidiga måndagar, 8-15 är en helt perfekt arbetstid!

Prisonbreak ikväll, det är riktigt bra. Det är sällan jag hittar en serie som jag tycker är värd att följas. Problemet är att jag ofta glömmer/missar nåt avsnitt och det räcker för att jag ska falla ur mönstret, tappa intresset och sluta kolla. Därför älskar jag bredband och dc i skön kombo. Några klick är allt som behövs och plötsligt har man två dygn med ett Prisonbreakmaraton framför sig. Utan comercial break, dessutom!!!

Kvällens huskurstips:
Hett bad med olivolja och äppecidervinäger. Huden blir silkysmooth och doftar pepparmint(!!!) men det bästa av allt: spänningshuvudvärken släppte direkt! Rekomnederas varmt.

God Kväll.

Sista helgen

Min semester fick ett fantastiskt avslut med solskenshelg på Lurudden. Mycket sågs till att hinnas med:

släktträff
kräftskiva
vattenskidåkning dag 1
grillmiddag och efterrätt
allsång
pappa som mandarin-tolk...
övernattning
frukost
fika
pausvila med ipod på filt i gräset
vattenskidåkning dag 2
korvgrillning innan hemfärd

Verkar som att vattenskidor är min nya favvosport. Och jag kunde nästan åka på bara en skida. Grattis till mig! Tack alla nära och kära för en fin helg, ni är BÄST!










-Håll i båten Gun...

Moneys - where did you go?

Jag har kommit på att jag inte har någon koll på min ekonomi what so ever, detta både på gott och ont. Det är ju bara så skönt att handla på kortet precis när man vill och känner för det. Fast jag VET att csn-jävlarna ska ha över 2000 spänn av mig denna månad och jag har DUBBEL mobilräkning (eftersom jag köpt ny mobil+ abonnemang och inte avslutat mitt gamla. Puckat), så har jag inom loppet av 30 minuter ändå spenderat detta:

- Hårfärg, 100 kr
- Mössa, 80 kr
- Halsduk, 200 kr
- Grönsaker på torget, 100 kr
- Mat, 125 kr
- Alkohol, 185 kr

Summa: ca 800 kr.

Det borde inte gå ihop. Särskilt inte med tanke på att jag under juli och augusti bara har 80% av lönen. Och jag har lagt märket till att sparkontot krymper lite för varje månad. Ändå känns det inte alls som att jag lever över mina tillgångar och lyxar med restaurangbesök, bio, konserter etc. Faktum är att jag nästan alltid köper och lagar egen mat. Jag går sällan ut och festar. Och har i alla fall under sommaren aldrig tagit tåget nån längre sträcka än till Sala. I don´t get it. Det ska bli uppföljning, ordning och reda bland miss Gardqvists utgifter från och med nu.

No charter for me

Näst sista dagen av semestern. Eller arbetslösheten är väl en mer passande beskrivning. Visst har jag haft en LÅNG och SKÖN ledighet men jag måste erkänna att den riktiga semesterkänslan aldrig riktigt infunnit sig. Den där känlsan av att bara slappna av och inte tänka på framtid, höst och jobb... Don´t know why. Eller jo, jag har en aning men orkar inte gräma mig över det nu. Fick nyss en inbjudan:

J€SSÌ€ säger:
tjena !! läget ? när var det du skulle börja jobba ?
Linda säger:
hej, jag börjar på måndag, pjhuuu.....
J€SSÌ€ säger:
men då !! jag som tänkte att du skulle åka till lefkas med mig....

Jag har typ aldrig åkt på en semesterresa tillsammans med en kompis. Då räknar jag inte med gången jag och Carro lyckades ta oss till Teneriffa med 48 timmars försening när vi var 16 och fick bo hos hennes mormor och morfar som hade lägenhet där. Det var för övrigt första gången jag smakade avokado med räkor. Tyckte det smakade plast men sa inget eftersom jag antog att det skulle bringa viktiga vuxenpoäng i mitt tonårsfyllda liv att klämma i mig den gamla 80-tals klassikern med ett leende på läpparna. Dessutom har jag för mig att det samtidigt bjöds på ett glas vin (champagne?) och som för att liksom dölja min entusiasm över detta (vi var ju bara 16!!!) tuggade jag plikttroget i mig hela den smaklösa avokadon. Nu däremot ÄLSKAR jag avokado!

Men i alla fall. Eftersom jag börjar jobba på måndag blir det ingen utlandsresa för mig. Det var lite synd, hade gärna solat och badat på Lefkas, eller vilken ö som helst för den delen. Men har man skrivit arbetskontrakt så har man.

Sköna söder

Bilutflykt till söder och lunch på vetebullen på hornsgatan. Jag åt en grillad baguette med avokado och vitlök. Massa god sallad och vattenmelonbit som tillbehör. Mycket gott. Lite stros i krokarna, sen hem och mötas av ett tungt regn som lyckligtvis var över på några minuter. Det är fint på söder minsann. Men det blir nog ändå inge kägelbana och Gogol Bordello för mig i kväll. Too much effort. Vill äta, sega och tänka. Det får bli en annan gång!

Roses and leaves...

Det är faktiskt svårare än vad man tror att göra marschipanrosor. För att inte tala om murgrönsblad... Men Mia och jag gjorde ialla fall vårt bästa, tro det eller ej. De skulle senare sättas på en exklusiv bröllopstårta i tre våningar som skulle serveras till kaffet. Undrar om någon av gästerna funderade på varför man gjort rosorna så olika varandra. Varför en var tunn och skör å en annan tjock och outslagen. Varför en hade frasiga kronblad när en annan var helt len och jämn. Eller varför en drunknat i vetemjöl.
Förmodligen inte.




Till vänster: Lindas, Mitten: Orginal, Till höger: Mias

Haircut + waterski = new life

Hemma igen efter 4 sköna dagar med nära och kära, hästar, barn, grill och vattenskidor! Ja, tänka sig att jag skulle hinna bli 28 år innan jag fick göra min premiär på vattenskidor, tur att man har en 20-årings fysik fortfarande... Träningsvärken är inte nådig må jag säga men det är det värt, det var hur kul som helst att glida fram på ett spegeblankt vatten efter pappas 65-hästars lilla flipper. Det är ju klart att det blev en å annan vurpa men lyckligtvis hade jag utrustats med något så sexigt som en helkroppsvåtdräkt, slimmad till max, kände mig som värsta undervattensdykaren, bara cyklop och simfötter som saknades. Som den gröngöling jag var och med den minimala (= 0) kunskap om vattenskidåkning jag hade, tänkte jag i min enfald att det var en bra idé att sätta sig ner när man kände att balansen sviktade. Som man gör på vanliga skidor i slalombacken. Men det skulle visa sig vara en väsentlig skillnad att vurpa sittandes på vatten vs snö... På ett inte helt njutbart vis slungades en del vattenmängder in bland intima kroppsdelar när man i hög fart kastades omkull i vattnet med rumpan före. Nu har jag en svag aning om vad de som lider av ofrivilligt läckage upplever and I´m not enjoying it. At all. Dag 2 funkade det bättre och jag kastade mig handlöst framåt eller åt sidan när jag kände att det höll på att gå åt helvete. Tyvärr var dag 2:s problem istället alltför svaga armar och ben orskadade av SVÅR träningsvärk. Men. Skam den som ger sig. Och på lördag gissar jag att det är dax igen. Kul kul.

Var i Sala också, träffade Mia och blev klippt, så skönt, blev jättenöjd, tack Mia för tålamod med kinkig kund...Nästa gång ska jag vara helt tyst. Hann med en sväng ut till Ransta med Maya som skulle rida på Emil. Med nya ridbyxor, borstar, piska å allt. Det roligaste var när hon ridit klart, vänder sig mot Monika (ridläraren) och ogenerat frågar:

-Ska jag inte få något att äta nu?

Tidigare under morgonen vid frukostbordet, strax efter att jag på sträng begäran gett henne resterna av gårdagens våfflor och hon konstaterat att jag var "en bra barnvakt..." (Pjhuu), bläddrade vi i Sala Allehanda, såg en bild av en söt katt varpå jag frågade jag henne om hon gillade såna.

- Nej tyvärr, sa hon, jag gillar bara små hundvalpar och stora hästar.

Så fint att en 4-åring uttrycker sig på det sättet, tycker jag.

Computor I hate you, I hate you so much

Piss vad jag hatar när datorer strular och man inte har en aning om vad som är fel. Det är helt sjukt vad jag famlar i mörker dessa gånger. Idag. Nyss. Och då spelar det heller ingen roll att man är tålmodig som annars är en metod jag ganska frekvent utövar i det verkliga, riktiga livet. Men inte i cyberspace minsann. Icke sa Nicke. Eller det behöver förresten inte ens vara cyperspace för att de ska ta tvärstopp. Det räcker med att, som nyss, sätta in en installationsskiva och snällt följa instruktioner så kan man ändå ge sig fan på att nåt ska gå fel. Det är liksom bara att ge upp på en gång. Lägga sig på rygg och blotta sin sårbarhet och känna sig besegrad. Annars blir man på dåligt humör resten av kvällen.

Tog en promenad nyss. Det var skönt. Inget som strulade. Lyssnade på en radiodokumentär om en kille på handels(högskolan) som när han inte ondgjorde sig över de socialt utsötta i samhället med: "de-har-sig-själv-att-skylla-alla-har-ett-eget-val-argument", berättade om sin sorg över en frånvarande far och en saknad morfar. En bra dokumentär som jag sen avrundade med Hello Saferide i lurarna. Det är fint med natur och kultur i skön kombo.

Två hemlisar som egentligen inte är några riktiga hemlisar men det är ju kul att låtsas.
Hemlis 1: Imorgon åker jag till Sala och blir klippt. Tanken är att det ska bli något mer än bara topping denna gång. Har funderat på särskilt en fin frisyr men vet inte om jag kommer passa... Vi får se vad det blir. (Nej, jag kommer inte bli korthårig. Inte än på mycket länge. Sånt kräver lång, lång förberedelse...)
Hemlis 2: Malin ringde och berätta en rolig nyhet. Hurra, hurra! Hoppas vi ses till helgen.

Me and Mike on messenger

Linda säger:

regnar det hos dig? Här vräker det

Mikael Sandberg säger:

Ja, det har vräkt ner och åskat

Linda säger:

eller jag ljög, det gjorde det imorse och under hela natten

Mikael Sandberg säger:

ha ha

Linda säger:

b:igt å ljuga om en sån sak

Mikael Sandberg säger:

ha ha

Mikael Sandberg säger:

ville så gärna impa

Mikael Sandberg säger:

ha ha

Linda säger:

haha

Mikael Sandberg säger:

det var jätteroligt

Linda säger:

va ska du göra idag då?

Grill, svensexa och Slick

Karl-Fredrik är i stan löd ett sms på lördag eftermiddan. Karl-Fredrik, den sköna och aptrevliga snowboard-killen som vi inte hade sett på 3 år. Nu var han i Stockholm för att firas av med svensexa eftersom han hittat kärleken och gifter sig på Gotland om två veckor.

Micke och jag mötte upp Michel på Nyfiken gul, ett mysigt restauranghak vid Årstaviken som har utformat det, för dem, gyllene konceptet: Betala dyrt - grilla själv. Mysigt med grill men Micke var måttligt förtjust då han nervöst insåg att han skulle vara tvungen att hålla koll på sitt fläskkött all by himself... Men efter att ha uttryckt en viss oro, bett servitrisen om särskilda grilltips och försökt memorera lathunden för ungefärliga grilltider verkade det ändå som om han var rätt nöjd på det stora hela. Chevré-såsen var trots allt en succé som förmodligen inte skulle hindra vare sig mig eller Micke från att komma tillbaka och grilla kött både en och två gånger till...Slurp.

Fredrik dök upp lite senare och hann med en öl och resterna från Michels grillade forell innan vi begav oss iväg, vidare till hornstull och kvarterskrog där Karl-Fredrik med vänner inmundigade nachotallrikar och billig öl. Ett kärt återseende med många kramar och fina ord.

Två öl senare var vi påväg mot kvällens sista anhalt - kägelbanan och queerklubben Slick. Där hånglades det friskt, vilt och brett och dansades intimt och länge. Några svettigare och uthålligare än andra. Michel hanterade svettbrytningarna genom att till en början bara sitta still med en öl på en bänk och senare genom att åka hem. Micke och Karl-Fredrik testade en annan väl beprövad metod, överkroppsstrippa. Och med bara, svettiga bringor tog de även tillfället i akt att trängas med likasinnade på den lilla dansscenen... Mycket mys där vill jag lova. Själv svepte jag en å annan väl kyld päroncider.

En lyckad kväll som fick se sig som besegrad då pustande vakter gjorde oss påminda om att musiken hade tystnat och stället skulle tömmas på folk. En sista cigarett utanför Mosebacke, kramar och avsked och en inbjudan till bröllop fick avsluta natten för denna gång. Vi skildes åt, Micke och jag mot t-banan och Karl-Fredik och co mot motsatt håll. Det postitiva med att bo nästan längst bort på gröna linjen är att det berättigar färdgodis på den 30 min långa resan hem till Råcksta. Det inhandlades snabbt på seven eleven innan avgång. Micke och jag hamnade i nåt slags skojfriskt humortillstånd på tunnelbanan mot Hässelby som i princip gick ut på det enkla konceptet att bjuda våra medresenärer på ballerinakakor. Med 25% extra nougatfyllning, of course. Vi blev smått förvånade över den svala resopns detta mötte. Slutresultatet blev att 0 personer av ca 10 tillfrågade ville låta sig bjudas på en kaka. Det är ett hårt slag för Ballerinas varumärke. Jag gissar att det kan ha något med förpackningen och kakornas svåråtkomlighet att göra.





Mongogäng.

Witching hour

Jag har drabbats av ett ont mönster. Det hänger ihop med sänggåendet. Det är ett mycket vanligt problem, jag vet. Jag har svårt att sova. Eller egentligen inte sova, för när jag väl har somnat sover jag gott och länge. Men det är det här med att somna. I tid. Jag har nån slags inneboende klocka i mig som noga talar om för mig när det är dags att go to sleep, oavsett om jag är trött eller inte. Börjar klockan närma sig 01:00 en vardag, och trots att jag är ledig dagen efter, är det som om jag blir rastlös av att inte gå och lägga mig då. När jag kollar på nån film och den tar slut vid 00:00-tiden är det som en direkt uppmaning till läggdax. Fast jag har semester, sommarlov och inte känner mig särskilt trött. Vanligtvis brukar inte jag kunna börja titta på film efter 22:00 för då somnar jag med största säkerhet en sådär 30-45 min in i filmen. Ingen film undantaget - jag somnar om det så skulle vara världens bästa film. Tyvärr.

Men så för några veckor sedan såg jag, lite motvilligt, en förjävlig film som jag känner stor tveksamhet inför att skriva namnet på eftersom jag skulle önska att den raderades för gott från min hjärna och att jag aldrig någonsin behöver få höra eller se den igen. Men ok, skitsamma: The exorcism of Emily Rose. Jag hör nog till den vanliga skara människor som gillar att se en skräckis då och då, känna pirret, hålla en kudde framför ansiktet och hoppa till av rädsla vid skickligt gjorda överaskningsmoment samt belönas med en skön känsla efter filmens slut och tänka: ja, ja det var ju i alla fall bara en film. -Kram och gonatt, ses imorrn! Och exorcism är aldrig något jag ens tänkt särskilt mycket på, varit rädd för eller än mindre, trott på. Visst, jag har liksom 10 000 andra hållt andan och flämtat till av rädsla när jag sett en klassiker som Exorcisten. Men då har det mer handlat om nån slags skräckblandad förtjusning, på gränsen till det overkliga och nästan komiska, varför den inte etsat sig kvar i mitt minne på samma sätt som den föregående nämnda filmen.

Pga den här filmen, som DESSUTOM var baserad på en verklig händelse fick jag bittert erfara när vi kollade upp den på nätet, har tankarna kring detta haft svårt att lämna mig i fred. Aldrig har jag skrämts så av något som inte finns. Eller som jag i alla fall tror inte finns. Filmen försåg mig dessutom med ny information jag helst hade velat vara utan. Som att den egentliga spöktimmen inte alls är mellan 00:00-01:00 som man ju fått förklarat för sig sen barnsben. (Det är heller inte spöket laban som prasslar och rasslar i lakan och kedjor...) Den riktiga demontimmen, eller the witching hour, infaller kl 03:00 mot bakgrund av att den står i direkt motsatsförhållande till tiden för Jesus död, kl 15:00.
Note: Jag har även hört att de flesta dödsfall som sker i sömnen infaller på det magiska (demon)-klockslaget. Fattar ni. Det stämmer alltså. Det är förjävligt.

Och detta mina vänner, har satt spår och är vad jag tror, en av anledningarna till mitt nya sömnproblem. Jag följer slaviskt klockradion bredvid sängen. Mitt skräckscenario är att inte ha hunnit somna när klockan slår om. Eller ännu värre, och detta hände mig i natt, att vakna upp och vända blicken mot klockan för att mötas av de ilsket röda digitalsiffrorna: 03:00!!!!!!!! Panic was in my blood. Det var en lättnad, kan jag säga, att i det läget lyckas återgå till mardrömmen om jordens största spindel. No more exorcism for me. Thank you.

Nicolas den gode

Old boy uppfyllde förväntningarna och var riktigt bra. Snyggt filmad som ofta från asiatiskt håll. Ett annat berättargrepp och uppfriskande bildspråk än det klassiskt västerländska man annars ständigt matas med. Lekfullt och inspirerande, skönt och hoppfullt att låta ögonen få utmanas med nåt annat ibland. Aldrig förr har jag gillat en slagsmålsscen så mycket. För att inte tala om musiken. Grym.

Två andra filmer igår. Inside man och The weather man. Inside man var helt ok, The weather man bättre. Nicolas Cage is the reason. Alla har nån känd tv-profil, programledare, nyhetsankare etc som man gillar. Eller inte gillar. Men det finns alltid en bestämd åsikt. Nicolas spelar en halvmisslyckad väderpresentatör som, i egenskap av detta, regelbundet råkar ut för smärre tillbud när han rör sig omkring på Chicagos gator. Han får junk-food kastat på sig. Är det inte resterna av en soft taco eller burrito så är det en hot applepie eller en medium choclate milkshake. Första gången han fick något kastat på sig råkade han stå precis intill en papperskorg, varför han tolkade det som en ren olyckshändelse. Men det visade sig alltså vara fel. Attacken var högst personlig och riktad direkt mot honom. Man hade kunna tänka sig att familjelivet skulle vara av ett mer lyckat slag, but no. Frånskild från bitter fru, överviktig dotter kallad "camel-toe" och småkriminell son. Försummad och fylld av prestationsångest inför sin döende far, en erkänd, prisbelönt och svårflirtad före detta författare och journalist. Han är inte särskilt nöjd med sin tillvaro, gör tappra försök till omstart både med arbete och familj. Men utan framgång. Aldrig är oddsen på hans sida. Aldrig verkar han räcka till. Ständigt gör han människor besvikna, trots att hans intention alltid är genuin och god. Han är the good, struggling guy som man i slutet hoppas att det ska vända och gå bra för. Att han ska få lyckas på ett eller annat sätt. Men det gör han aldrig. Och det är väl kanske därför jag gillade filmen så mycket. Den skildrar ett grått vardagsliv, misslyckade relationer och förlorade drömmar. Men att det är ok ändå.