Bjuder på en Henry

Imorgon sover jag

Ok, jag fattar varför man ska duscha innan. Men inget nagellack? Har just fått naglar liksom. Nervös inför sövningen, känns olustigt att tänka på att jag ska ligga där naken och utelämnad inför främmande människor som ska skrapa ut rester från min livmoder. Medan jag sover. Vill bara ha det överstökat nu.

Skammen & Skulden

Tiden står still nu. Vakumbubbla. Jag trampar runt och försöker att inte tänka så mycket. Det går rätt bra på jobbet och vi pratar missfall i korridorerna och plötsligt har alla runtomkring mig egna erfarenheter och egna berättelser om missfall. Alla har varit med om det eller känner någon som varit med om det. Alla historier lika sorgliga. Det händer hela tiden och det vet jag ju. Men vi pratar sällan om det för det.

Det mest sorgliga är att man som kvinna ska förväntas vara beredd på missfall vid varje graviditet. Som läkaren uttryckte sig, det händer titt som tätt, och det är med andra ord något man som gravid kvinna får räkna med och lära sig leva med. Otur, kallade hon det. Och det är klart som fan man är medveten om den ständiga risken. Man oroar sig ju alltid, nojjar, tisslar och tasslar och skiter i att berätta förrän tidigast efter vecka 12 på grund av just detta, risken. Sen händer det ändå. Det händer mig. Därför blir Skammen och Skulden särskild tung när jag inser att jag ju egentligen inte alls har tagit risken på allvar. Jag har inte alls varit så medveten och förberedd som jag borde. Det gjorde ondare än jag trott och jag blev argare än väntat. Dåliga jag. Skam och Skuld. Men samtidigt, och va fan, hur ska man kunna förväntas vara beredd? Att få gå med resterna av ett dött foster och bli kallad till skrapning först 10 dagar efter upptäckten skvallrar ju också om fördelningen av resurser när det gäller kvinnorelaterade "symptom". Mina komplikationer står inte högst på listan, det har jag fått fatta. Det får såklart också betydelse för mina Skam- och Skuldkänslor.

Man kan, som också jag gör, trösta mig, säga du är fortfarande ung (?), poängtera hur skönt det är att det inte är första graviditeten och hur glad, tacksam och ödmjuk jag kan vara över att ha Henry osv. Och så KLART jag ÄR!! Inget kan förändra det, Henry är allt för mig!! Men jag blir skitarg över att behöva ha de här skuldkänslorna och tycker inte det är rättvist. När jag låg där i gynstolen, med blottat underliv och fötterna rakt upp i vädret och fick höra den lilla sucken och det efterkommande beskedet från läkaren, fylldes mina ögon på nolltid och rann längs kinden ner på halsen och lämnade fula våta fläckar på skyddspappret. Liten och totalt utelämnad. Läkarstudenten klappade mig lite nervöst på armen, trots att jag grät så tyst jag kunde. Jag grät och jag grät. Inte över ett förlorat barn. Utan just över Skammen och Skulden. Och över min pissiga kropp.

Dåliga nyheter

Har fram tills idag levt i tron om att jag var gravid i vecka 18 och att vi skulle blir föräldrar på nytt i början av nästa år. Henry skulle få ett syskon att härja runt med. Men så är det alltså inte. Det har jag nu fått bekräftat sedan jag spenderat förmiddagen på KS och gynakuten. Där kunde man konstatera att jag har något som inte liknar en normal graviditet som dom kallar det. Det finns något där, rester av något men det handlar alltså om en avstannad graviditet, ett missfall. Det hela känns mycket olustigt och ledsamt och lika overkligt som när jag försökte fatta att jag faktiskt blivit gravid igen. Enligt läkaren händer det titt som tätt att missfall upptäcks så sent i graviditeten men för mig är det fortfarande helt ofattbart att kroppen skiter i att meddela, protestera eller stöta ut det som uppenbarligen blivit fel i begynnelsen. Min kropp ba: nä men locket på här nu då, det är ok att luras lite, hålla tummarna och blunda hårt. Att inte få en indikation eller komplikation förrän i vecka 18, nästan halvvägs in i graviditeten tycker jag är rätt jävla uppkäftigt och orättvist och hårt och mycket sorgligt. Och nu ska kroppen få sota, med narkos och nedsövning, operation och skrapning. Så onödigt. Jag åkte hem efter akutbesöket - gråtögd och hulkig och med broschyren Missfall i handen. Blir inte skitsugen att förkovra mig. Micke åkte också hem. Eller snarare blev han hemskickad, strax efter en okontrollerad gråtatack på jobbet. Det är svajjigt i Minneberg nu.

Glada Hudik

I slutet på september blir det Cirkus med jobbet och det här! Det kommer vara helt fantastiskt tror jag!

Dagens barn

Jag läser bok på vilan och kommer över ordet "omtumlande".
Jag: Vad betyder det?
Barn: Det är så här när man liksom är omringad. (Visar med händerna som en ring kring magen) Och lite koko i bollen.

Ernst Kirchsteiger alltså

"Det är som att ingredienserna är lite chockade: va ska vi göra, va ska vi göra??!!!"