Puzzle of life

Kändes lite som hela den begynnande våren och sommaren dog ett tag där med insikten om Mickes och min totalt osynkade kommande semester. Hade sett fram emot att få dra upp lite riktlinjer, planera in nåt, åka nånstans. Inte långt, inget avancerat men NÅT tillsammans. Se till att det händer nånting. Vill ha semesterminnen. Vill ge Henry semesterminnen. Kunna berätta för honom att när du var liten så brukade vi på somrarna göra det här och det där. Skapa traditioner är tydligen viktigt för mig så när jag inser att det blir en sommar på varsitt håll med Henry, som ett skilt gammalt par med varannan-vecka-schema fast i vårt fall varannan-semester-schema blir jag så besviken och hela sommaren känns bortkastad. Men jag är ju medveten om vilket litet pain in the ass jag är som ältar det om och om igen för mig själv och andra. Fattar ju att Micke blir less såklart av att få höra mig gnälla om hans oflyt eller kassa framförhållning. Det är ju inte direkt hans drömscenario heller, även om det tydligen inte verkar lika viktigt för honom att ha gemensam familjesemester som för mig. Han har aldrig brytt sig om när eller hur man spenderar sin semester, för honom ligger det enda värdet i att slippa jobba. Han skiter i om det råkar vara juni, juli eller ett regnigt jävla skitaugusti. Han ställer inga krav på nån eller något. Han kör sitt race, lite dag-för-dag-mentalitet, det som händer händer, aktar sig för att planera in nåt ifall man skulle ångra sig. Ångesten ligger ständigt på lur nånstans. Och jag, i min tur, blir sönderstressad på exakt just detta och vill ju helt precis tvärtom dra upp riktlinjer, bestämma och planera in något för att lugna min rastlösa själ. Se fram emot något, utmanas, GÖRA något. Att vi på nåt vis ändå brukar lyckas få ihop våra splittrade väsen tillslut fattar jag inte riktigt just nu. Ska försöka bena i det vid ett annat tillfälle men jag tror att det har med uppoffringar och ödmjukhet att göra. Och att lära sig leva med att se de kantstötta och ofullständiga bitarna i livet och hos varandra. Men om jag ska försöka peppa mig själv inför sommarens dilemma så är det ju att jag nu verkligen KAN planera min och Henrys sommar precis som jag vill. All by myself helt utan invändningar eller förpliktelser. Det blir annorlunda.

Orättvist?

Jag vet inte vad det beror på. Dålig framförhållning kanske men för andra sommaren i rad får Micke junisemester (=sugsemester ur familjeperspektiv) och därmed kommer inte vår lilla familj få hänga tillsammans denna sommar heller eftersom Henrys Minnemalen (och mitt jobb) kommer ha stängt under de mer "normala" semseterveckorna i juli varför jag måste lägga min semester då. Känns sådär. Minns förra året när Micke började jobba igen i början av juli, då kändes det som att min semester som egentligen nästan bara hade börjat också var tillända och det blev vanlig mammaledighet-feeling plötsligt. Inga familjeutflykter eller delade sovmorgnar. Inga gemensamma sommarminnen. Överdriver kanske en smula men ändå. Andra sommaren i rad liksom. I´m not happy. Försöker nu se över möjligheterna att råda bot på mitt missnöje över detta genom att ta ut lite föräldradagar i maj när Micke har två veckors ledighet att ta ut och dra söder ut. Med familjen. Kan dock bli svårt att få ledigt för mig på jobbet eftersom andra kollegor tydligen också tänker va lediga då.
Å missnöjet alltså.

Förlossningsakuten

Det tar ca 4 minuter. Sen gråter jag. Det finns ingen hejd, det är helt sjukt.
I can SO relate med alla dessa helt FANTASTISKA kvinnor som ligger där helt rädda och utelämnade. Och barnmorskorna! Så fina, modiga och duktiga. Och de små LIVEN!
Åh, jag fortsätter dö en smula.

Ska på kurs snart!

Tvättissues

Vi kör delat ansvar, Micke och jag. Det går ganska bra men aldrig helt smärtfritt. Jag tvättar och han viker. Men alltså. Om man tvättade i torsdags och tvätten fortfarande ligger i en stor hög i soffan tröttnar jag lite faktiskt.

Lite längt

Det är så tomt och konstigt när inte Henry är här. Han hänger med mormor i Sala sedan igår, ränner runt på busborgen, packar sina lightning McQueen-badbrallor och sticker och badar. Slår sig lite här och där men är för exalterad för att låta det bekomma honom det minsta så han drar upp axlarna , vänder upp handflatorna, blinkar storögt och säger: Det gör inte. (Det gör inget). Sekunden senare är han högst upp bland bollar och leksakskanoner och lever livet igen. Pärlan. Imorgon får jag pussa och gnabbas med honom igen. Älskade unge!

Snöhäng I Tifen

På tredje dagen

Dag tre är den värsta säger dom. Och idag är det tre dagar sedan jag krampaktigt, tydligen, spände mina ben runt den där Blankafjordingens lurviga rygg och mage i två timmar. Det till och med värker i viloläge och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Innerlåren är värst och det hade man ju kunnat tänka sig. Men varje steg plågar mig på riktigt. Gud så synd det är om mig nu känner jag. Att Micke ligger magsjuk vid min sida just nu är inget jag oroar mig för och känner mig rätt säker på att jag liksom redan haft mitt. Som att det räckte.