Jul och vinterälsk!

Ett litet mästerverk av Sara såklart.

Kräksjukan kom och tog mig inatt.

Trodde tills väldigt nyligen att jag skulle gå på en långt i förväg bestämd och skittrevlig återträff med härliga gamla Salabästisar, bundisar och exkillar (!) vilket jag hade sett fram emot väldigt mycket. Halsflussen var avklarad och vinet låg välkylt och väntade. Vad händer? Jag sätter igång med kräkfest i stället.

Vinterkräkan slog till som en smäll på käften och jag låg hulkandes på toaletten från 9 i går kväll till 3 inatt. Så orutinerat och uppkäftigt att jag dör. Tänkte i morse att om jag vilar ordentligt under dagen så kanske det finns en liten möjlighet att gå ändå - det handlar förmodligen om en once in a lifetime-träff och det vore alltför pissigt att tvingas lämna återbud samma dag på grund av en vidrig kräksjuka natten innan. Men tyvärr. Kroppen värker och skriker av weakness och nederlag. Orkar inte kan inte. Det blir inget för mig.

Så jävla bittert.

Känns så definitivt liksom.

Halsböld

Vi kör tema halssjukdomar här nu. Micke med en förhoppningsvis avtagande halsböld och jag med en begynnande halsfluss. Botar streptokocker med Kåvepenin. Henry frisk än så länge. Lucia på fredag. Det kunde varit bättre.

Varde ljus

Köpt ljusslinga och monterat på balkongen. Gillar den där känslan ändå - klä på sig varmaste jackan, vantar och mössa. Ta tag och ro iland det här med belysningen i jul alltså. Micke och Henry tittade ut genom fönstret där jag höll på att stöka. Om det var av genuint intresse, total oförståelse eller att de bara gjorde som de blivit tillsagda spelar inte så stor roll. Känslan var ändå härlig. Som att vi gjorde det tillsammans. Som familj. De släckte ner i fönsterna på insidan och var med mig när jag stoppade i kontakten och gav ljus i mörker. Julens små ting alltså.

Rester av pelargoner är kvar. Nu ska det snart bli grönt och juligt istället. En en.

Dissed by Henry

Henry körde just ut mig från sitt rum genom att lugnt och sansat beordra mig att:

Gå! Inte vara här! Där är dörren!

När jag lite förvånad och aningen sårad försöker fråga varför bara jag måste gå och inte Micke som också är på hans rum, konstaterar han bara kort att:

Inte du!

Sedan börjar han fabricera en helt overklig historia om en fågel ute i vardagrummet som vill prata med mig.

Kolla va min kille kan! Värsta proffset!

En Stallone tack!

Nu väntar vi i ett par månader på leverans bara...

Bärga lite bil kanske?

Bilen strejkade imorse och jag fick ta bussen till jobbet. Att gamla Pojen (R.I.P) strulade titt som tätt var inte konstigt alls men att fina familjebilen Volvo v40 ska börja protestera är inget jag räknat med. Men. Eftersom jag verkar vara närmast synsk på området tecknade jag en försäkring för bara 2 veckor sedan som skulle täcka just oväntade motorstopp och starthjälp när man behöver det. Så himla glad över det nu! Jag ringde bara nu ikväll och sa att min bil startar inte och jag behöver hjälp, och inom en halvtimmme så står det en bärgare redo på parkeringen för att hjälpa till. Nu lyckades han (det var batteriet) men OM det inte gått hade han kört mig till närmsta biluthyrning och fixat ny bil till mig och dumpat min bil på närmsta verkstad. Fatta! Så himla smidigt. Så himla bra idé. Så jävla säker på försäkringar. Jag alltså.

Welcome weekend

Tredje fredagen i rad som jag inte är på jobbet och det börjar kännas som en obehaglig ovana nu, att ringa och berätta att man inte kommer den här fredagen heller. Den här gången är det Henry som har febrat ur. Men som vanligt hoppar han och stojar omkring. Sov dock 2 timmar på dagen och jag följde hans exempel. Skönt skönt. Nu tar vi helg beger oss till Tifen.

Novemberdwell

Micke frågade mig just om många är trötta på mitt jobb. Och berättade att på hans jobb suckar alla väldigt mycket just nu. Det är tungt och motigt. Lunchen är dagens höjdpunkt. Och det uppfinns tydligen en del andra strategier för att minimera det huvudsakliga jobbsittandet också, till exempel att välja den längsta kön när man köper snus. Bara för att dra ut på pausen.

Jag är också trött. Trött och upptagen över att känna mig otillfredsställd. En odefinierbar stress tynger mig. Vill ha struktur, bocka av listor, bli KLAR. Det blir man tydligen aldrig när man jobbar på förskola. Det är ett ständigt pågående utvecklingsarbete har jag hört och det kommer hela tiden upp nya saker att ta i itu med. Det går runt, runt istället för framåt, uppåt. Tillbaks på ruta 1. Ser inte den förbannade utvecklingen. Känner mig aldrig klar. Blir sällan nöjd. Ser allt som inte hinns, inte görs, inte orkas. Är kantig och linjär, kan inte göra C före B. Och jag är innerligt trött på att städa efter ungar varje dag.

Liten novembersvacka bara. Tror jag.

Längtar!!!

Tog 2 alvedon och gick på Klickfest

Bakre raden, strategiskt skymda: Micke & Andrev.

Varje torsdag är jag skogsmulle

Jäur-häumor

Brukar inte hålla på med sånt här egentligen men den här kunde jag faktiskt inte låta bli att fnissa åt.

"Typiskt katter att alltid överdriva."

Maginfluensa nr 2

Åkte hem från jobbet igår eftersom jag mådde så illa och kände mig sjukt trött. Hade svårt att fokusera på vägen i bilen hem och funderade på var jag skulle göra av spyan om den ovälkommet skulle dyka upp. Som tur var gjorde den inte det och jag hann hem och innanför dörren och ner i badet. Varma bad alltså. Botar nästintill allt. Men inte den här gången. Kräktes som ett barn. Slut i kroppen som en 90-årig tant. På dödsbädden. Pappa fick hämta Henry eftersom jag inte kunde röra mig längre än mellan sängen och toaletten. Fan vad ont det gör att spy så mycket.

Idag är jag hemma, imorgon likaså. Jag ska vila och sova. Försöka låta bli disken, tvätten, tidningarna och dammsugningen. Bara kurera.

Jag fick ett brev...

Jag är härmed friskförklarad, helt NORMAL och dessutom titulerad "Bästa Linda". Fatta!
Aldrig har ordet graviditetsrester känts så uppfriskande.

Me & Frank on Grand

Just ja om man aldrig varit på Grand tycker jag det är på sin plats att visa hur det kan se ut eftersom jag råkade ha vägarna förbi där förra helgen. Det hela kändes mycket märkligt. Frank Andersson med sällskap gästade också som man kan se på bilden längs ned.

*Flickan i fönstret*

Together forever

Vi kräktes lite i helgen, Henry och jag. En av maginfluensa och en av bakfylla. Det är allt jag säger.

*Kudde-under-tröjan-tricket*

Gäsp

Paris Hilton letar bästis i England. Vet inte vilket som är mest sorligt - att Paris letar bästis eller att deltagarna tävlar om att få bli hennes bästis.

Känner mig plötsligt väldigt gammalmodig och cynisk. För vem funkar sånt här, undrar jag?

Husmöte

Vi har börjat med husmöte, Micke och jag. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för hur tamt eller moget det egentligen låter men jag är rätt övertygad om att det är ett bra drag av oss. Vi är i nybörjarfasen och vårt första möte förra onsdagen blev lite oväntat tung men efter veckans och kvällens 2:a möte känner jag nytt hopp om framtiden. Det hela är rätt okomplicerat. Vi avsätter ungefär en halvtimme åt att sitta i soffan med avslagen TV, en kopp te och lyssna på varandras summering av veckan som gått. Ringer det så svarar man inte i telefon. Trixet är att försöka förklara hur man mår, hur man känner och vad man tänker under veckan som gått. På jobbet, hemma, borta - allt räknas. Och man ska inte avbryta varandra eller lägga sig i. Kvarten var ska vara ens helt egna. Formen kan komma att ändras framöver men just nu fokuserar vi på:

* Hur känner du just nu?
* Vad har varit dåligt under veckan?
* Vad har varit bra under veckan?

30-årskris? 35-årskris? 8-årskris? Småbarnskris? Oklart. Men man kan lugnt säga att vi *jobbar på förhållandet*.


Linda & Micke. Tidigt 50-tal.

När jag är ledig hinner jag pyssla med sånt här!

Tror att det kan bo en liten florista i mig ändå.
Fluffigt!

Mammorna & Papporna

Det här alltså. Say no more.

Over and done

Nu är det gjort, nu är det över. Allt gick bra. Har inte ont. Lite mjuk i huvudet efter narkosen. Nu ser vi framåt.

Bjuder på en Henry

Imorgon sover jag

Ok, jag fattar varför man ska duscha innan. Men inget nagellack? Har just fått naglar liksom. Nervös inför sövningen, känns olustigt att tänka på att jag ska ligga där naken och utelämnad inför främmande människor som ska skrapa ut rester från min livmoder. Medan jag sover. Vill bara ha det överstökat nu.

Skammen & Skulden

Tiden står still nu. Vakumbubbla. Jag trampar runt och försöker att inte tänka så mycket. Det går rätt bra på jobbet och vi pratar missfall i korridorerna och plötsligt har alla runtomkring mig egna erfarenheter och egna berättelser om missfall. Alla har varit med om det eller känner någon som varit med om det. Alla historier lika sorgliga. Det händer hela tiden och det vet jag ju. Men vi pratar sällan om det för det.

Det mest sorgliga är att man som kvinna ska förväntas vara beredd på missfall vid varje graviditet. Som läkaren uttryckte sig, det händer titt som tätt, och det är med andra ord något man som gravid kvinna får räkna med och lära sig leva med. Otur, kallade hon det. Och det är klart som fan man är medveten om den ständiga risken. Man oroar sig ju alltid, nojjar, tisslar och tasslar och skiter i att berätta förrän tidigast efter vecka 12 på grund av just detta, risken. Sen händer det ändå. Det händer mig. Därför blir Skammen och Skulden särskild tung när jag inser att jag ju egentligen inte alls har tagit risken på allvar. Jag har inte alls varit så medveten och förberedd som jag borde. Det gjorde ondare än jag trott och jag blev argare än väntat. Dåliga jag. Skam och Skuld. Men samtidigt, och va fan, hur ska man kunna förväntas vara beredd? Att få gå med resterna av ett dött foster och bli kallad till skrapning först 10 dagar efter upptäckten skvallrar ju också om fördelningen av resurser när det gäller kvinnorelaterade "symptom". Mina komplikationer står inte högst på listan, det har jag fått fatta. Det får såklart också betydelse för mina Skam- och Skuldkänslor.

Man kan, som också jag gör, trösta mig, säga du är fortfarande ung (?), poängtera hur skönt det är att det inte är första graviditeten och hur glad, tacksam och ödmjuk jag kan vara över att ha Henry osv. Och så KLART jag ÄR!! Inget kan förändra det, Henry är allt för mig!! Men jag blir skitarg över att behöva ha de här skuldkänslorna och tycker inte det är rättvist. När jag låg där i gynstolen, med blottat underliv och fötterna rakt upp i vädret och fick höra den lilla sucken och det efterkommande beskedet från läkaren, fylldes mina ögon på nolltid och rann längs kinden ner på halsen och lämnade fula våta fläckar på skyddspappret. Liten och totalt utelämnad. Läkarstudenten klappade mig lite nervöst på armen, trots att jag grät så tyst jag kunde. Jag grät och jag grät. Inte över ett förlorat barn. Utan just över Skammen och Skulden. Och över min pissiga kropp.

Dåliga nyheter

Har fram tills idag levt i tron om att jag var gravid i vecka 18 och att vi skulle blir föräldrar på nytt i början av nästa år. Henry skulle få ett syskon att härja runt med. Men så är det alltså inte. Det har jag nu fått bekräftat sedan jag spenderat förmiddagen på KS och gynakuten. Där kunde man konstatera att jag har något som inte liknar en normal graviditet som dom kallar det. Det finns något där, rester av något men det handlar alltså om en avstannad graviditet, ett missfall. Det hela känns mycket olustigt och ledsamt och lika overkligt som när jag försökte fatta att jag faktiskt blivit gravid igen. Enligt läkaren händer det titt som tätt att missfall upptäcks så sent i graviditeten men för mig är det fortfarande helt ofattbart att kroppen skiter i att meddela, protestera eller stöta ut det som uppenbarligen blivit fel i begynnelsen. Min kropp ba: nä men locket på här nu då, det är ok att luras lite, hålla tummarna och blunda hårt. Att inte få en indikation eller komplikation förrän i vecka 18, nästan halvvägs in i graviditeten tycker jag är rätt jävla uppkäftigt och orättvist och hårt och mycket sorgligt. Och nu ska kroppen få sota, med narkos och nedsövning, operation och skrapning. Så onödigt. Jag åkte hem efter akutbesöket - gråtögd och hulkig och med broschyren Missfall i handen. Blir inte skitsugen att förkovra mig. Micke åkte också hem. Eller snarare blev han hemskickad, strax efter en okontrollerad gråtatack på jobbet. Det är svajjigt i Minneberg nu.

Glada Hudik

I slutet på september blir det Cirkus med jobbet och det här! Det kommer vara helt fantastiskt tror jag!

Dagens barn

Jag läser bok på vilan och kommer över ordet "omtumlande".
Jag: Vad betyder det?
Barn: Det är så här när man liksom är omringad. (Visar med händerna som en ring kring magen) Och lite koko i bollen.

Ernst Kirchsteiger alltså

"Det är som att ingredienserna är lite chockade: va ska vi göra, va ska vi göra??!!!"

Istället för att sova

Det är läggdax och Henry letar frenetiskt efter kryphål. Han just kommit upp och druckit vatten. Försökte med en rostad macka efter det. Kramat mig och sagt älskar dig. Nu börjar han få till det - "äske dej" säger han i varm ton. Nu hör jag honom pröva andra strategier, till exempel att han skulle vilja komma upp och säga " Hejdå Sara" och "krama mofar". Tyvärr en timme försent - kanske att den hade funkat annars.

Älskar dej

Henr y har lärt sig säga "jag älskar dig" och han har också fattat att det är en fras som möter stort positivt gensvar varför han nu, varje kväll när han ska sova, förklarar för den som nattar honom att han gärna skulle vilja komma upp och säga till den som inte nattar honom att han "kleser dej!" Och det är ju såklart han FÅR.

Vardagsmonster

Det råder nästan harmonisk stillhet här på bloggen, som att jag fortfarande vilar kvar i den för länge sedan avslutade semesterlunken. Men det stämmer inte. I verkliga livet stressar jag och oroar mig. Mellan sovandet, lämnandet, jobbandet, hämtandet, handlandet, matlagandet, städandet, tvättandet och plockandet. Vardagen som hela tiden jagar mig, hinner ikapp och går mig på hälarna och den ständiga känslan av att aldrig riktigt räcka till. Det kanske är nåt med mig som gör att jag aldrig känner mig riktigt nöjd, skavanker och sånt som stör, stjäl fokus och gnager, stressen över vad vi ska äta idag ger mig samma vardagsångest som att jag måste snacka med banken om att börja pensionsspara, ringa försäkringskassan eller hålla reda på jourer, planeringsdagar städveckor eller faddermöten. Och när ringde jag mamma sist? Jag vill kunna planera och ha framförhållning, strukturera och sortera bland mer eller mindre viktig information men jag får svårt att tänka klart. Det är klart att vardagen går bra ibland också - när jag lyckas utföra mina åtaganden utan att ramla ihop efteråt. När allt går enligt planen och det skapas tid och utrymme för annat. Sånt som jag har glömt bort att jag tycker är roligt eller mår bra av att göra. Och jag undrar om det här med att ha ordning och harmoni runt omkring mig bara är en effekt av, ett försök till att råda bot på, mina inre stressmonster som ploppar upp överallt i vardagen. Det kan ju vara så, men det kan ju också vara så att jag, för att fungera så harmoniskt som jag skulle vilja, faktiskt MÅSTE ha ett rent golv och fräscha lakan att sova i. Att jag har BEHOV att tillfredställa. Att det liksom är stommen i allt och så fixar jag inte det. Nedbrytande. Hinner inte. Orkar inte. Whats the point liksom? Om en vecka är allt lika rörigt, smutsigt, illaluktande och störande igen så varför bry sig och ödsla tid och energi hela tiden? Att lära sig leva i det som stör kanske är bra men jag vet inte hur jag ska hantera det utan att känna att det är som att ge upp en bit av sig själv.

Vi hänger på Ekerö

Minuten efter att blomkrukan i fönstret rasat ner ska det dammsugas.

Ängbybadet