Man kan väl säga att vi har väntat på den. Storebrorkrisen. Tänkt och funderat på hur vi bäst ska möta den osv men allt har liksom flytit på och det har varit lugnt. Tills nu. Vi bråkar om allt. Tvätta händer, borsta tänder, plocka upp, ställa tillbaks, inte skrika, inte slåss, äta med gaffeln och inte spotta. Förra helgen var likadan och jag fick smått panik över den destruktiva våg som svepte över familjen Gärdqvist/Lilja med alla konflikter, hot och gräl. Får dåligt samvete, känner Henrys besvikelse över att dela mig med Sam. Jag gör små försök att vinna tillbaka förtroende och tillit, hitta tillbaka till nåt eller skapa nåt. Bättre. Bara för mig och Henry. Göra nåt kul, hänga, vi två. Skansen igår var ett tappert försök men det gick väl sådär. Han ville inte åka karusell och inte klappa djur. Inte heller äta något annat än glass, godis och bullar. Blodsockernivån och humöret var därför rätt svajigt. Sälen som låg och solade sig och påfågeln som bjöd på nåt slags erotiskt frieri tyckte han ändå var rätt festligt. Men inte mer än så.
Blir så trött och sorgsen av att höra mig själv säga nej, låt bli, sluta och inte så hela tiden. Det är ju en skitjobbig period i Henrys liv nu, att börja inse att han inte har min och Mickes fulla uppmärksamhet längre. Han krisar för fullt, helt naturligt, vi tycker att vi borde va redo och ändå känner jag mig så misslyckad och otillräcklig. Försöker fråga honom hur han skulle vilja ha det, vad som skulle kännas bättre för honom men han är ju bara 4 år. Inte så lätt att uttrycka känslor och behov. Jag tröstar mig med att det är övergående och att det är en helt naturlig och viktig del i hans utveckling och liv. Och hur svårt det än är att se honom kämpa med ångesten över att förlora, åtminstone delar av oss, måste han ju få lära sig att krascha. Jag kan bara försöka göra mitt bästa för att låta honom veta hur gränslöst mycket jag älskar honom, även i den mest branta uppförsbacke, och sen stötta honom när han försöker resa sig igen. Min fina älskade unge!
