Our house is not our house

Har kollat på radhus. Ett jättefint och helt perfekt funkisradhus här i Vällingby. Kändes helt varmt i hjärtat när jag klev in genom dörren på visningen. Min första visning skulle man kunna säga. Pirrade gott i magen och kände att här kan jag verkligen bo och skaffa minst 3 ungar till, inga problem. Lekplats runt knuten, stor skog och naturreservat som granne. Stor gräsmatta och stor plats för långa grillnätter. Hela 5 rum. Nykaklade badrum med golvvärme. Köket var helt jävla underbart. Dubbelugn!!! Med detta fattar man ganska snabbt att standarden kanske var lite överdrivet bra för att vi skulle kunna göra en Zlatan. (Jag gillar huset, jag ger er 30 miljoner för det...) För fräscht. För nybyggt. För bra för oss helt enkelt. Fick ett tips av en kompis att kolla de sjabbiga husen och köpa till ikeakök och annat för att få det precis som man vill ha det. Men grejen är, att vi vill ha det nytt. Betalar gärna för att slippa allt det där jobbet. Bara börja bo och inte tänka på att ta tag i en det ena och än det andra. Ständiga husbyggarprojekt är väl inte vår kopp te direkt. Klippa gräsmatta och kanske plantera en å annan tomat räcker alldeles lagom.
Nu har vi lånelöfte i alla fall och vi kollar vidare. Men annars är det precis som Schulmans bröllopsbrudmarsch. Still haven´t found what I (we) looking for.

Idag var vi på föräldragruppsträff.

Klippte lugg och fick små ögon och gigantisk näsa.

Henry brummar trevlig helg!

Simma lugnt

Simmet ikväll gick fint, Henry var lugn och utvilad nästan hela halvtimmen. Vi fick lära oss två nya grepp så nu kan vi 4. Micke som själv är lite rädd för vatten kände sig inte helt lugn med Henry flytandes i sina händer. Vi testade dykreflexen genom att hälla vatten i ansiktet och den verkade fungera ganska bra förutom att han envisades med att hela tiden hålla ögonen öppna, vilket gjorde att det nog sved och kliade en del på honom. Nästa gång försöker vi göra ett riktigt dyk! Matt och utslagen somnade prinsen i bilen hem (Yes, Pojen lever efter att pappa meckat och fixat!) inlindad i limegrön fleece. Han var rätt så fiiiiiin då.

Älskade unge!

The truth? You can´t handle the truth...

Snöade in på Sanningen om Marika, sedan en gammal klasskompis dök upp på facebook och avslöjade att hon jobbade med den. Verkar intressant och kul men alldeles för stort, invecklat och avancerat för mig varför jag tyvärr tappar intresset redan innan premiären. Det här spelet mellan fiktion och verklighet får mig inte riktigt på fall, jag blir nyfiken och vill veta men orkar inte hålla på att nysta bland ledtrådar och integrera hit och dit för att hitta sanningen. Ser dock fram emot att följa serien på tv - den LÄR ju slå den där Labyrinten med hästlängder.

Sångstund a la Henry

Idag var tredje gången jag försökte få Henry att fatta att sångstunden på öppna förskolan är skitmysig och härlig, där alla barn bara ligger uthällda på madrasser bredvid varann och tittar storögt på sina mammor som sjunger, gör gester och är harmoniska. But no no. Han blir så exalterad att det är svårt att få kontakt med honom. Han vill stå upp, hoppa och prata, gärna i mitten och med allt och alla på en och samma gång. Han orkar 5 minuter, hinner med Klappsången, lilla snigel, imse vimse och idag även Vågsången med det stora blå tyget böljandes ovanför ansiktet. Men sen var det tack och hej för Henry. Däckade i kuddrummet en kvart innan vi gick hem. Kanske måste börja öva avslappning.

Första festen!

Premiärpartajade i lördags och det visade sig bli en riktig lyckad tillställning tack vare flera viktiga inslag.
1. Plejset var sala statt 30+, inget kunde kännas mer rätt at the moment. Det är knappt så man kommer in och väl inne får man fortfarande känna sig som minstingen i gänget, vilket gör det hela lite mer spännande.
2. Hederlig förfest. Med singstar. Ofattbart hur kul det är att höra sig själv sjunga och varje gång tycka att man faktiskt är rätt bra.
3. 4 cider. Som ganska raskt dracks upp. En bubblande humörshöjare jag länge väntat på. Det spratt i kroppen som aldrig förr.
4. Emmas & min krossande sångseger med den gamla NKOTB-dängan Step by step. Dock en liten besvikelse över att vi inte fick briljera med snacket i mitten, step one, two three osv...
5. Mias snus.
6. Mange Sandgrens (inbillade) kommentar till Henrys nyss fyllda 5 månader: "Va ungt!" Vad han egentligen sa minns jag inte.
7. Mikkos lumpenfrilla.
8. Mallan. Kvällen rakt igenom men kanske särskilt när vi stod för kvällens godaste gärning med att sprida kärlekens budskap, hålla i dansen, informera om sista tryckarn, hjälpa människor på traven med att finna lite love samt skingra den dåliga stämmingen i bankomatenkön. True matchmakers helt enkelt. Som vi brukar säga: It ain´t over ´til it´s over, there´s always a second chance at the Sala Kebab.

Pojen´s counting down

Om allt hade gått enligt planen skulle vi vara strax utanför Enköping, påväg till Sala, nu. Men det är vi inte. Om allt gått enligt planen hade Henry sovit sött i bilen nu. Men det gör han inte. Premiärturen med den nyrenoverade pojen tog tvärstopp och jag misstänker på riktigt att vår tid med den börjar lida mot sitt slut. Jag är ingen expert på bilområdet även om jag lär mig mer och mer för varje gång något problem uppstår men idag verkar det vara lite mer avancerat än vad jag klarar av. Tror handbromsen ha fastnat. Alltså inte spaken i bilen utan under bilen. Det skär och rasslar när jag kör fram och tar tvärstopp när jag släpper gasen. Happ. Så blev det med det. Får ta tåget istället, kan ju bli spännande, har aldrig åkt tåg med Henry men just nu känns det lite motigt, hela förmiddan liksom bara försvann.

Var och simmade med familjen igår. Henry hade laddat länge och var så exalterad redan innan han kom ner i vattnet att ha var nära på att somna en sväng under ryggsimmet. Tror vi måste försöka fokusera på att slappna av lite mer... Kvällens goda gärning igår var att jag hittade en plånbok med över 1000 spänn i som jag i ärlighetens namn letade upp ägarinnan till och kontaktade. Hon blev mycket lättad och bjöd på en vinare som tack. Så nu LÄR jag ju nästan få provsmaka, om Henry inte misstycker.

Tack men nej tack!

Blev streetcastad i Vällingby centrum av en reklambyråtjej som undrade om jag ville vara med för en ny Claes Olsson-kampanj i samband med nya lokaler i nya centrumet. Blev rätt sugen men när jag fick höra att arvodet för detta skulle bestå av en lunch tackade jag vänligt men bestämt mig. Pfh! Gick vidare därifrån aningen förnärmad och köpte istället kläder till familjen. Badbyxor till Henry (inte de rosa...), badshorts till Micke och klänning/tunika till mig!

Going to the cinema?

Nä, det här med barnvagnsbio var nog inget för oss. Barnen gnällde och grät om vartannat, skitsvårt för Henry (och mig) att komma till ro. Vad är grejen, det är ju inte direkt så man integrerar med andra mammor och/eller barn, alla sitter ju där som vanligt i halvmörkret och glor på en gigantisk bildskärm, undrar om det verlkigen är bra för kidsen..? Är det filmen man är där för så är ju inte förutsättningarna de bästa med skrikande barn. Jag fattar inte riktigt grejen måste jag säga. Filmen (Järnets änglar) var föresten så urusel att hälften hade varit nog. Hälften lång, hälften dialog och hälften regi och manus så kanske, kanske den kunnat få en knapp tvåa. Enda behållningen var att Skarsgårdpojken dök upp lite oväntat samt att det bjöds på billig fika i pausen. Fast det bästa var nog ändå presentkassen man fick vid hemgång innehållande blöjpaket, barnmat, yoghurt och en massa annat smått å gott, tack, tack!

-Det är vanligt att de blir lite hängiga, får feber och kräks efter vaccinationen, sa BVC-sköterskan. I guess Henry´s just NOTone of them....

Nästan perfekt

Micke har varit ledig två veckor, skitskönt och härligt men bloggeriet har legat vilande kan man säga. Idag var vi i Vällingby centrum och letade badbrallor eftersom Henry börjar babysimmet på torsdag. Det var dåligt utbud, polarn och pyret hade ganska fina i rött och mörkblått men jag hade svårt med storlekarna. Han är ju precis på väg in i 68 men de hade bara i storlekarna 62/68 och 74/80. Hade liksom tänkt mig nåt mittimellan med tanke på att han ska kunna ha dem nu och för 7 veckor framåt. På H&M hittade jag inga alls men på Lidex och Kapp Ahl fanns små fula ljusblå med små bilar och flygplan på som jag inte direkt rågillade, dessutom var Lindexmodellerna alldelses för små. Så kollade jag in på Intersport i hopp om att de skulle kunna ha några bra och fina. Ja, sa expediten, jag tror vi har sånadär blöjbadbyxor på övervåningen. Perfa, tänkte jag och gled upp för rulltrappan. Och mycket riktigt, där hängde ett helt gäng, i rätt storlek å allt. Dessutom relativt billiga. Ja, det hade varit nästan perfekt. Om det inte hade varit för att de var rosa och fullproppade med små hjärtan. Första tanken var, å nej typiskt, bara rosa kvar. Andra tanken var, men nä, vad fan ska det spela för roll om Henry 5 månader kommer till simhallen i rosa hjärtbadbyxor? Här står jag nu och har värsta chansen att bryta den tröttsamma normen om att flickornas färg är sött och rosa och pojkarnas tuff och blå, det vore så sköööönt att bara göra det.
If I did it?
O no.

Henrys blogg?

Kommentaren från morfar bekräftar det jag länge misstänkt: Min blogg har blivit Henrys... Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. Bjuder på ett klipp i väntan på klarhet.

Morgongåva in brown

I morse bajsade Henry mig i handen och Micke ifrågasätter starkt mitt reflexmässiga manér att sätta handen under rumpan för att på så vis skyddda lakanen... En annan gång försökte jag på liknande impuls rädda kokheta nudlar från att hamna i vasken istället för i durkslaget.