Vila i frid Bergman

Känns inte helt ok...

...att börja morgonen med ett sms som lyder:
Linda! Jag drömde om dig inatt. (Ok...)
Du hade magproblem och det gick inte att rädda. (?!...)
Jag vaknade av att jag grät för att du hade dött. (!!!!!!!!!!!!!!)

Alltså man bör vara lite försiktig med att delge ens vänner såna drömmar via sms kanske. Särskilt med tanke på att jag på sista tiden, efter korvenhistorien och allt haft en del magknip...
Men du är förlåten Annie, for now.

...och hoppa/stå/hänga i hänggunga!!

Nu har Hempa lärt sig rulla över och ligga på mage....

The difference between us

Lördag på Håsjögränd och här har vi olika sätt att spendera våra lediga dagar på, Micke och jag. Medan Micke helst av allt vill göra så lite som möjligt, eller förlåt, så lite jobbigt som möjligt ägnar jag gärna en lördag till promenad, shoppande, fika eller en utflykt nånstans. En t-banetur till stan, strosa planlöst längs nån mälarstrand, breda ut en filt och spela en back gammon kanske. Allt det klassiska, you name it men jag gillart på riktigt! Men jag har fått lära mig att kompromisser inte alltid är det bästa alternativet för oss i såna lägen då vi vill totalt olika saker och den ene typ måste offra sig för att göra den andra nöjd. Micke genom att tvingas gå på promenad. Jag genom att känna rastlösheten krypandes i kroppen hemma i en instängd lägenhet. Då är det bättre att göra grejjen på egen hand i stället, trots att jag helst av allt ju så gärna vill göra det tillsammans. Jag inbillar mig dessutom att det blir svårt för andra, vänner och bekanta att stå stand by i dessa lägen och hänga på, särskilt när man kommer på det man känner för att göra en kvart innan man gör dem ungefär. Låter kanske som att vännerna på detta sätt kommer i 2:a hand men bor man i Råckan med få bekanta runt sig så är det inte riktigt läge för att vara spontan. Kräver lite mer planering. Och som sagt. Micke planerar inget. Jag planerar med kort varsel. Så är det hos oss. Och jag får nästan bita mig i läppen för att inte komma med ett helt insane förslag som att dra en sväng till IKEA för att bara titta, strosa, och trängas med andra barnfamiljer. Då kollar Micke på mig som att jag är helt störd och fattar verkligen inte grejjen. Tycker att det är mysigt och charmigt och jag kan till och med kalla det avslappning utan att ljuga. Så för att undvika diverse intressekonflikter på vår lediga dag så begav jag mig ut på egen hand idag. Utan Micke och utan Henry (!). Till en början motvilligt såklart men jag kom ganska snabbt fram till att det kändes rätt befriande. Hade ingen direkt plan (?!) vart jag skulle styra min kosa men det blev en promenad till Vällingby och väl där några lika väl oplanerade inköp. Mjölk, fil, några tidningar och en bok av Paul Auster. Känner läslusten komma smygandes och välkomnar den med stora famnen, det var inte igår, kul!

Just another day

Nillan, pappa, Ingrid, Gösta och Simpson kom över på en kaffe. Pappa envisades med att mata Henry med flaska trots att han kanske inte var i hungrigaste laget men det gick till slut. Simpan passade på att ta för sig av Henrys babygym medan han matades. Han har på nåt vis hamnat lite utanför sedan det kom en bebis till familjen, stackarn.

Igår fikade vi med Annie som lyste med röda fina läppar. Hon berättade om sitt nya jobb och verkade trivas med livet, kär och glad! Svempa passade på att charma ett tjejgäng på cafét, de var helt tagna och jag var stolt som en tupp!

Nu är det sommarprat med Barabara Bonney, fint namn.

Gillade mycket!

Martin Kellermans sommarprat. Gråt och skratt i skön kombo. Det roligaste var när han berättade om sin dröm att köpa en ö där han och alla hans vänner skulle leva i total harmoni, odla sitt eget gräs och brygga sitt eget öl. Sen tillade han en liten detalj om att ingen nånsin skulle få komma därifrån eftersom han skulle bygga en mur kring ön och sitta på en kulle med ett gevär. Det sorgligaste var när han berättade om sin mamma som dog i cancer.

More weddingpics

Closeups

Mormor, moster och Hempa dagen efter...

Weddingday

Vilket bröllop! Världens finaste Daniel & Petra med lilla Ella i hasorna, tårarna var nära och jag blev påmind om att jag förmodligen aldrig kommer klara av av utsätta mig för det där. Promenera fram till altare på darriga ben. Svettas så händerna glider ur varandras. Höra en präst tala högtidligt om kärlek. Se nära och kära. Höra sin bror sjunga om den stora kärleken och samtidigt insupa att allt det här är för OSS. Dig och mig och den här dagen som ska bli den största dan i vårt liv. Den största och den bästa som någon sjöng. Undrar vad man tänker där framme? Ser man sitt liv passera revy och på allt som varit och allt man hittills byggt tillsammans eller handlar det mer om att man måste koncentrera sig på att hålla benen stadiga och gråten tillbaka?

Festen kunde inte ha bättre förutsättningar. Klarblå himmel, strålande sol, landet, buffé, logdans och mycket mycket mer. Petra strålade mest och började middan med att hälla rödvin på sin fantastiska gräddvita brudklänning. Inget som hon grävde ner sig över utan skålade glatt vidare och fortsatte kvällen på samma strålande humör och dansade till sist även sönder känningen efter vad jag fått berättat för mig. Men va gör väl det? En brudklänning är ju inget att spara på och tanken är väl ändå att man bara bär den en gång i livet, sa Petra. Hur som helst tyckte jag att vinfläckarna faktiskt gav lite extra piff åt klänningen och att det klädde henne ganska bra!

Micke och jag var ansvarsfyllda föräldrar till mycket skötsam liten kille som sov och var vaken och glad om vartannat och vi behövde inte tänka på hemgång förrän vid 1-tiden. Och medan Micke njöt av vin och diverse bröllopsdrinkar frossade jag i buffé, efterätter och bröllopstårta! Tack kära fina brudpar för en alla tiders bröllopsfest!

Äckligt läskigt vidrigt

Ok, det här är så äckligt att jag inte ens fattar varför jag gör mig besväret att blogga om det men i alla fall. Till gynakuten drog jag idag med Henry och Jessica i tätt följe. Väntade länge, länge, tog prover och blodtryck, väntade lika länge till, fick ett eget litet rum för mig och Henry, Jessica skickade jag iväg till Ekerö, kul för henne att sitta där på akuten med mig en sommardag i juli liksom, stackare..... En sköterska kom och bad mig fylla i ett papper och lämna urinprov. Väntade lite till men till sist fick jag bli undersökt.

Och nu kommer det äckliga. Läkaren drog, med en tång och assistent till sin hjälp, ut något som jag närmast skulle beskriva som en vidbränd korv. Bajs, prins eller grill låter jag va osagt men äcklig var den och jag vågar inte ens tänka på hur den luktade efter att ha suttit där i över två månader och försökte hålla näsan så långt ifrån den som möjligt. Det var alltså en rest från moderkakan som blivit kvar och satt sig som en propp i livmoderhalsen. Det var ju vad förlossningsbarnmorskan misstänkte från första början. Att de inte undersökte mig vidare där på plats då fattar jag inte såhär i efterhand. Det som hände då var att överläkaren kom in och och klämde mig på magen 2 ggr och sa sen till BM att det var ok att skicka hem mig. Jävla skitläkare. Men nu är den alltså ute, korven. Tack och lov för det.

Sofi Fahrman ger mig presenter!

Eller nä. Hon ger Micke presenter som han i sin tur ger mig.
Eller nä. Hon häller ut alla skönhetsprodukter hon får skickat till sig varje vecka på ett bord och så får hennes lyckliga arbetskollegor roffa åt sig bäst de vill och hinner. Det är såklart mest tjejgrejjer men Micke har blivit rätt bra på det där och inte skäms han över att ta hjälp av nån kollega som kan det där bättre heller och så kommer han hem med en hel kasse presenter till mig. Fatta!!! Det gör mig glad som en barnunge! Gladast blev jag denna gång över Bodybutter i jättefin burk, hårinpackningar och tandkräm från Vademecum i skitfin rosamönstrad tub, limited edition å allt!
Japp. Så var det. Tack älskling! Tack Sofi!

Henry goes Aftonbladet

Idag var vi och hälsade på på Aftonbladet, Henry och jag. Samtliga av Mickes kollegor tyckte att han var väldigt fin och berömde Mickes (och mina!) goda gener. Henry var på sprudlande humör och svarade med att bjuda på en rejäl brakskit och hamnade i allas blickfång, tror kanske att det hördes ända bort till sportredaktionen faktiskt... Det roliga är att alla man träffar alltid ska leta likheter mellan än den ena och än den andra föräldern vilket jag själv också gör, fattar dock inte varför riktigt. Vill man få det bekräftat att det verkligen ÄR en liten Lilja eller Gärdqvist eller vill man bara va schjysst mot föräldrarna och yppa kommentarer som att han har verkligen dina ögon osv? Vidare är ju alla i en s omgivning av totalt olika uppfattning huruvida bebisen är lik mamma eller pappa beroende på vem man frågar. Mina föräldrar tex skulle ju ALDRIG köpa att Henry är mer lik Micke än mig. Nej, nej, för det ÄR ju en kopia av mig när jag va liten. Och Mickes föräldrar hävdar såklart detsamma. Dvs kopia av Micke då rå. I alla fall tyckte Judit att han inte liknande någon av oss över huvudtaget utan framstod som en helt egen liten individ till utseendet. Det var en ny reflektion och roligt att höra.

I Globen city råkade vi stöta ihop med faster Evy som sprang ärenden och passade på att bjuda hem oss till Bandhagen på kaffe och äppelkaka, tackar, tackar! En 45 min lång tunnelbanefärd senare ligger sonen utslagen i vagnen, en händelserik dag för honom och många nya ansikten som nyfiket studerat honom från topp till tå.

Har ringt gynakuten men det gick ej att komma fram då man kopplades om till sjukvårdsupplysningen, fatta va snopet?! Man kan alltså inte ringa akuten utan man är tvungen att åka dit om man vill ha hjälp. Så old school liksom. Anlednigen är ju att jag fortfarande efter över två månader besväras med blödningar och ömmande livmoder. Kanske infektion tänker jag då? Särskilt eftersom barnmorskan som förlöste mig starkt misstänkte att en liten bit av moderkakan blev kvar. (Men släppte ändå hem mig utan undersökning!) Så då har jag det att oroa mig över tills vidare. Har inte tid hos min barnmorska, som är på semester, förrän om en månad och så länge vill jag ju inte gå och va worried så jag lär försöka få tag i nån annan. Får ringa imorn. För så himla akut är det ju inte. Än så länge... Blä. Att föda sucks, tro inget annat.


Trött efter visiten...

Sweet child of mine

Nu har han äntligen lyckats komma till ro och sover gott sedan 2 timmar tillbaka.
Vi hade en tuff dag idag, du och jag prinsen, hoppas vi får en bättre imorgon!
Sov gott min lille vän, du är det finaste jag har.
/Mamma.

Nya vanor

Ungen min har lagt sig till med ett osmickrande humör de senaste dagarna. Vet inte varför. Han gnäller, skäller och kräver en famn att bäras runt i mest hela tiden. Han har tröttnat på både gym och att ligga i vagn. Fick sätta honom i en svettig babybjörn när vi skulle hem från Kanaan i dag, för att han protesterade så högljutt och hjärtskärande från vagnen. Han har till på köpet utvecklat en ny slags röst med en något omildare ton i stämman. Oftast blir jag full i skratt när han skäller och ryter i, låter ju i det stora hela fortfarande rätt tamt eftersom han ju faktiskt bara är en liten två-månaders-bebis. But today it was not that funny. Solen gassade och en svettig bebiskind klibbade mot bröstet hela vägen hem samtidigt som jag oroade mig för om han verkligen fick nån luft när han låg där med både näsa och mun hårt pressade mot min hud. Snabbt som fan fixade jag ihop lite käk av resterna från igår och hann lagom slänga i mig maten tills han hade tröttnat på laban och labolina och åter krävde min famn. Fine, tänker jag, lite mjölk på det här så sover han sött sen och jag kan avnjuta en latte och vaniljglass till sommar i p1. As if. Och nu vägrar han alltså sova. Jag är pisstrött! Gahh! Tvåmånaderstrots, finns det och när går det i så fall över?! Det går väl an när man senaste tiden har omgivit sig med vänner och familj men att stå upp mot dessa krav när jag är själv, som idag, är fan inte lätt och plötsligt känns det nästan som jag är tillbaka på ruta ett igen, nyss hemkommen från förlossning och med ett huvud tyngt av allt nytt och allt jobbigt. Har han blivit bortskämd av alla vänliga familjefamnar...? Det är fan inte schjysst att jag ensam ska få ta smällen sen. Not fair at all.

Henry har fått jeans, luvjacka och keps.

Sara och Henry i skinnsoffan

070707

Äntligen har Henrys kompis kommit till världen, välkommen lilla Anna!

Fin dag

Först gick vi i stan för att leta bröllopsklänning. Alltså en klänning till mig som jag ska ha på ett bröllop. Sara hittade den finaste av alla till mig. Den var jag och den var ganska dyr. Men det är ok när man ska på ett bröllop tycker jag. Sen mötte vi upp lite familj i Åkeshov, dukade med filtar och picknick till parkteater. Det var himla nice.










Pappa och Henry hade en låååång pratstund.