Den här staden och mig

Allt är sig likt. På ett nästan kusligt sätt. Söndag morgon och jag tar vägen genom centrum till stationen. Gågatan fullkomligt skriker ut sin ångest över den totala tomhet som kättrat sig fast längs husfasaderna. Lördagnattens lyckorus är över för den här gången, som så många gånger förr. Och jag vet. Någon har däckat på en efterfest. Någon har kräkts en pizza. Någon har somnat med skorna på. Någon har skrattat hysteriskt. Någon har fått ligga. Någon har gråtit och någon har kramat. Jag möter en man. Mannen är Rosen. Of course. Han ser ut som förr, nyvaken och förvirrad, verkar inte veta vart han är på väg. Jag stannar till vid bankomaten som är nerkletad med en gårdagens kebabtallrik. Tar ut en hundring till en aftonbladet och lite tåggodis. Har gått här så många gånger förr. Och det är något med den här staden, som ena sekunden omsluter mig med sin trygghet, charm och värme, för att i nästa sekund, rått och beräknande, dra bort mattan under mina fötter och tvinga mig till flykt för att utstå den ensamhet jag sen lämnas kvar med. Det är nåt. Nåt med den här staden. Och mig.