Vabbar

"MammAAAA, bäja, bäja, BÄJA!!!" Det är så snacket går här på hemmaplan. Det ska bäras och sen pekas med hela handen. "Gå dä, gå DÄÄÄÄ!!" Han är inte mycket för spontana kramar min unge men att lyckas ta sig upp och sitta på höften tills armen värker är han en jäkel på. Micke brukar säga att jag är hans (Henrys alltså) bitch. Det stör mig en aning men jag kan ändå villigt erkänna att jag gärna går honom till mötes hellre än att av principskäl säga nej med förevändingen om att man ju faktiskt måste lära sig nån gång, man kan ju inte alltid få som man vill. Jag tänker mer att när det gäller närhetsbehov av typen bära så bär jag ungen om det funkar och funkar det inte så bär jag inte. Svårare än så behöver det inte vara med barnuppfostran tycker jag. Sen fattar jag ju skillnaden när de bli äldre och det istället handlar om "vill HA det och det och det och KÖP DET till mig morsAAAAN!!! Då kanske man kan snacka bitch om man väljer att gå ungen till mötes. Det där om att det måste börjas i tid tror jag inte på. Inte alls faktiskt.