Skammen & Skulden

Tiden står still nu. Vakumbubbla. Jag trampar runt och försöker att inte tänka så mycket. Det går rätt bra på jobbet och vi pratar missfall i korridorerna och plötsligt har alla runtomkring mig egna erfarenheter och egna berättelser om missfall. Alla har varit med om det eller känner någon som varit med om det. Alla historier lika sorgliga. Det händer hela tiden och det vet jag ju. Men vi pratar sällan om det för det.

Det mest sorgliga är att man som kvinna ska förväntas vara beredd på missfall vid varje graviditet. Som läkaren uttryckte sig, det händer titt som tätt, och det är med andra ord något man som gravid kvinna får räkna med och lära sig leva med. Otur, kallade hon det. Och det är klart som fan man är medveten om den ständiga risken. Man oroar sig ju alltid, nojjar, tisslar och tasslar och skiter i att berätta förrän tidigast efter vecka 12 på grund av just detta, risken. Sen händer det ändå. Det händer mig. Därför blir Skammen och Skulden särskild tung när jag inser att jag ju egentligen inte alls har tagit risken på allvar. Jag har inte alls varit så medveten och förberedd som jag borde. Det gjorde ondare än jag trott och jag blev argare än väntat. Dåliga jag. Skam och Skuld. Men samtidigt, och va fan, hur ska man kunna förväntas vara beredd? Att få gå med resterna av ett dött foster och bli kallad till skrapning först 10 dagar efter upptäckten skvallrar ju också om fördelningen av resurser när det gäller kvinnorelaterade "symptom". Mina komplikationer står inte högst på listan, det har jag fått fatta. Det får såklart också betydelse för mina Skam- och Skuldkänslor.

Man kan, som också jag gör, trösta mig, säga du är fortfarande ung (?), poängtera hur skönt det är att det inte är första graviditeten och hur glad, tacksam och ödmjuk jag kan vara över att ha Henry osv. Och så KLART jag ÄR!! Inget kan förändra det, Henry är allt för mig!! Men jag blir skitarg över att behöva ha de här skuldkänslorna och tycker inte det är rättvist. När jag låg där i gynstolen, med blottat underliv och fötterna rakt upp i vädret och fick höra den lilla sucken och det efterkommande beskedet från läkaren, fylldes mina ögon på nolltid och rann längs kinden ner på halsen och lämnade fula våta fläckar på skyddspappret. Liten och totalt utelämnad. Läkarstudenten klappade mig lite nervöst på armen, trots att jag grät så tyst jag kunde. Jag grät och jag grät. Inte över ett förlorat barn. Utan just över Skammen och Skulden. Och över min pissiga kropp.