Dåliga nyheter

Har fram tills idag levt i tron om att jag var gravid i vecka 18 och att vi skulle blir föräldrar på nytt i början av nästa år. Henry skulle få ett syskon att härja runt med. Men så är det alltså inte. Det har jag nu fått bekräftat sedan jag spenderat förmiddagen på KS och gynakuten. Där kunde man konstatera att jag har något som inte liknar en normal graviditet som dom kallar det. Det finns något där, rester av något men det handlar alltså om en avstannad graviditet, ett missfall. Det hela känns mycket olustigt och ledsamt och lika overkligt som när jag försökte fatta att jag faktiskt blivit gravid igen. Enligt läkaren händer det titt som tätt att missfall upptäcks så sent i graviditeten men för mig är det fortfarande helt ofattbart att kroppen skiter i att meddela, protestera eller stöta ut det som uppenbarligen blivit fel i begynnelsen. Min kropp ba: nä men locket på här nu då, det är ok att luras lite, hålla tummarna och blunda hårt. Att inte få en indikation eller komplikation förrän i vecka 18, nästan halvvägs in i graviditeten tycker jag är rätt jävla uppkäftigt och orättvist och hårt och mycket sorgligt. Och nu ska kroppen få sota, med narkos och nedsövning, operation och skrapning. Så onödigt. Jag åkte hem efter akutbesöket - gråtögd och hulkig och med broschyren Missfall i handen. Blir inte skitsugen att förkovra mig. Micke åkte också hem. Eller snarare blev han hemskickad, strax efter en okontrollerad gråtatack på jobbet. Det är svajjigt i Minneberg nu.