Jag vet inte men kanske var det caffe latten vid ett ensamt bord i ett ocharmigt Vällingehus i förmiddags. Eller det lite förströdda bläddrandet i senaste Vi Föräldrar på en bänk i Vällingby centrum en halvtimme senare. Det kan även vara kladdkakan jag bakade med det vågade inslaget av lime och ingefära i receptet, hämtat ur ovan nämnda tidning. Men jag tror att det framförallt handlar om episoden då jag korsade Grimstafältet, påväg till Kaanans badplats, i eftermiddags med Lugna Favoriter (!) i lurarna och det plötsligt slog mig att jag på ett njutfullt sätt sjöng med i Eva Dahlgrens Änglen i Rummet och samtidigt kände mig upprymd! När detta sedan följdes av att jag tog Henry i min famn, satte mig på en sten invid Kaanans folktomma strandkant, lyssnade till vågornas kluck och började nynna på Allan Edvall-visor blev jag pinsamt medveten om hur förbannat klichéartat och Ronnie Sandahlskt det hela var och hur patetiskt det måste sett ut, till och med om det hade utspelat sig i en film och jag drabbades plötsligt av en mycket påtaglig känsla av att vara någon annan; typ Ensamstående mamma 40+ söker...
Fast det var en fin dag ändå, det var det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar