Lyssnandet vs talandet

För en månad sedan ungefär, i början av terminen, hade vi planeringsdag på jobbet. Då träffas vi tillsammans hela enheten med chefer och drar upp riktlinjer och målbeskrivningar inför våren. Vid sådana tillfällen brukar det alltid dyka upp en och annan mental övning eftersom våra två chefer gillar sånt och verkligen vill att vi ska göra det också och är fullt övertygade om att det är RÄTT väg till utveckling, både personlig och i arbetet. En övning som de är särskilt förtjusta i och som återkommer i princip varje gång vi ses i ett större sammanhang är övningen "Fritt flöde", vilket betyder att man parar ihop sig två och två bland de cirka 5o medarbetarna och sätter sig mittemot varandra och pratar. Det finns såklart ytterligare regler i samband med pratet och övningen går ut på att den ena måste prata på i 10 minuter och den andre måste lyssna i 10 minuter. Kruxet är att den som lyssnar inte får komma med hjälpsamma hummanden, nickanden eller inflikanden om eller när det uppstår tystnad. Poängen är, enligt cheferna, att fokus ska ligga på lyssnadet , vi ska alltså öva oss i att bara lyssna där uppgiften ligger i att lyssna på det som sägs eller att lyssna efter det som inte sägs. Alla är inte överförtjusta i den här övningen och drar öronen åt sig när de blir uppmuntrade (tvingade) att delta. Många känner sig hemskt obekväma med, och till och med provocerade av, att bara få sitta tyst och stirra och inte aktivt få delta i pratet. Och jag förstår det, det är skitsvårt att tvingas släppa ansvaret för pratet till förmån för lyssnandet och jag är osäker på om övningen verkligen är bra för alla. Det blir ju inte meningsfullt ifall man sitter och blir stressad över att inte ens få nicka medhållande och istället för att lyssna koncentrera sig på att sitta där som en stelopererad kossa och bara GLO. Själv har jag svårare för att prata på om allt och ingenting alls i 10 minuter. Temat för pratet var smått diffust och skulle handla om gångna året och saker eller händelser att ta med sig under nästkommande år. Jag svamlar på utan att veta vart jag är påväg, det blir osammanhängande och ibland helt oklart vad det är jag säger. Jag vill ta tillbaka och göra om men det går inte. Sagt är sagt och hur det landar i den som sitter mittemot mig går inte att påverka och det är enormt frustrerande. Jag vill fundera, reflektera innan jag öppnar munnen vilket ju förmodligen tyder på att det kanske är en bra övning och utmaning för mig. Det värsta som kan hända när man gör såna här övningar är att hamna mittemot den som hatar såna här övningar och är jävligt snabb att påtala det högt för mig eller någon annan. Då är liksom ribban lagd och utmaningen blir ganska så begränsad. Vart ville jag komma med det här?

Jo. Det här har jag avhandlat förut här nånstans. Men labels i inläggen är tydligen inget jag sysslar eller har sysslat med. Men i alla fall. Jag har nån hatkärlek inför talandet som förföljt mig sedan min tonårstid. Jag tänker på hur jag själv och andra pratar. Lyssnar på röster, melodier och vad som gör en del människor mer intressanta att lyssna på. Jag har dragits till miljöer där jag kunnat göra min röst hörd samtidigt som jag varit totalt jäkla skiträdd för detsamma. Det är väl kicken. Känslan av att ha vågat det som man är så rädd för. Att ta ton och prata på, särskilt när man inte har en aning om vad man ska säga. När jag och min tonårsbästis Carro var små gick stora delar av dagarna under en period åt att göra filmer där vi improviserade fram hela program och gav varandra, inför rullande kamera, olika teman att prata om, till exempel (Hahahaaaa) "Hur man gör när man vill veta vad klockan är" Totally make sense eller hur. I alla fall har jag dragit omkring på den här hatkärleken, som kanske egentligen inte är något konstigt eller särskilt intressant och kanske något de flesta känner av i livet, mer eller mindre, förr eller senare. Men ändå, fortsätter jag undra över det och tänker att valet av teatergymnasiet inte helt var en slump, även om det kändes så då. Eller praktiken på Improvisationsteatern. Eller okej då, det kanske var så att vi helt enkelt råkade ha ren och skär tur som lyckades komma till en teaterscen överhuvudtaget eftersom alla andra sa nej, men ändå. Jag älskade det. Eller kören och sången, ambitionen att lägga en stämma, över eller under, sticka ut, litegrann i allfall. Röst-och talkursen liksom. Det var såklart inget slumpmässigt infall, jag gillar ju det där, kanske till och med älskar. Fast det var svårt och jobbigt och ansträngande och skitläskigt.
.......
......
......

Men va hettere.... Nä men det var väl bara det.