Going psycic

Tifenresan inställd. Snöstorm och Henry har feber och hostar. Tårtorna som jag gjort mig till för att ta med till Mickes mamma och pappa för att fira en passerad 60-årsdag fick bli efterätt till den kokta korven med bröd ikväll. Fredagmys med kokt korv är inte jättehärligt men det funkar. Orkar inte anstränga mig. Gårdagen innehöll ca 5 stressmoment över gränsen. Hade sett fram emot en skön eftermiddag med mig själv hemma i lägenheten efter jobbet. Sara hade Henry och var på Ekerö. Micke jobbade. Men va händer? Jo jag har för första gången i världshistorien lämnat nycklarna hemma på bordet och jag kommer inte in. Kissnödig som fan. Visakortet hade jag lämnat till Sara så hon kunde ta Volvon och tanka. Som ett litet ljus i mörkret råkar jag ha en sl-remsa i fickan som tar mig till Globen där Micke sitter och jobbar. Kisset vill ut och jag får vidriga flashbacks från gravidtiden när jag hade ont och och det kändes som att urinblåsan var påväg att punkteras vid minsta skumprörelse. Klev av på Globenstationen och ilade stelt och lidande mot entrén. Letade på äkta tjackpundarmanér efter en toalett att få stilla mina behov på. Det gick som tur var relativt smärtfritt och jag hann räkna till 40 sekunder innan strålen tog slut. Fatta hur stor en blåsa som innehåller 40 sekunder urin måste vara!

Ringer Micke som kommer ner med nyckel. Jag ogillar läget eftersom han alltid är på mig om kvarglömda grejer hela tiden. Känns ovärdigt att dessutom be om pengar till ett par träningsbyxor eftersom alla jag har (som för övrigt är mjukisbrallor och inget man egentligen kan träna i) ligger i en tre veckors överfull tvättkorg där hemma. Får en femhundring och jag beger mig till Stadium för att leta. Allt jag hittar sitter skitdåligt, korvigt och valkigt, inte alls som jag föreställt mig med ett par riktiga träningskläder. Hade ju tänkt bli seriös nu med träningen och så bara dör entusiasmen och suget på en sekund.

Lämnar affären bittert sneglande mot personalen, som att det var deras fel, och tänker att Stadium, det är väl en jävla skitbutik ändå. Byxor från H&M funkar säkert mint lika bra till hälften av priset.

Väl hemma men fortfarande störd och bitter över den förlorade egentiden hemma i lägenheten börjar jag göra pannkakssmet i irritation. Baka tårtor och tvättar. Allt på en gång. Jag är mästare på att sätta mig i arbete när jag är arg, frustrerad och besviken. Då städar jag som bäst och det är fan INGET jag inte klarar av då. Jag far fram som en ångvält. Allt ska bort, allt är fel. Plötsligt uppenbarar sig all skit runtomkring mig och jag blir enormt provocerad och tänker att fan du din lilla skittoalett, dig tar jag itu med snart ska du se, jag kommer skura och spraya tills porslinet och kaklet går sönder på dig, du ska skina och blända som ett polerat litet jävla pepsodentleénde. Fattar du. Sen går jag vidare, betar av rum, för rum och skrymsle för skrymsle i lägenheten. Diskbänken. Spisen. Kylskåpet. Vällingkletet i micron. Blommorna ska ut. NU! Hand-dammsugarjäveln ska upp på väggen. NU! Burkar och flaskor, kartonger och tidningar till förbannelse. Allt ska UT! NU!! Det börjar med de mer triviala sakerna runtomkring mig. Men det är när fokuset sen på något märkligt sätt börjar övergå i gnäll och missunnsamhet mot den jag har närmast och kärast dvs Micke, och på hur han minsann aldrig plockar upp, hjälper till eller rensar avloppet som jag fattar att jag är ute på djupt vatten och blir rädd. Och skamsen. Men det först långt senare.

Träningen var jag klok nog att hinna avboka en timme innnan start men det var nära. Nära att jag klämde in ett Power step-pass där mitt i kaoset. Såna här återkommande utbrott eller ska jag kanske snarare kalla dem inbrott eftersom de nästan utslutande sker i ilsk tysthet har så länge jag minns alltid återkommit med jämna mellanrum men det är först nu jag börjar reflektera över dem. Den här gången blev det en en glömd hemmanyckel som utlöste det. Nästa gång vet jag inte vad. Efteråt blir jag helt slut och det var med stor möda jag tog mig in i duschen igår kväll innan jag gick och la mig. Det här uppfuckade mönstret går såklart också ut över Micke och Henry som får agera biroller genom att hålla sig på sin kant och försiktigt iaktta mig när jag, till och med ibland suckande, sveper fram med tysta helvetestankar i huvudet. Mitt hem är min borg och stå för fan inte ivägen då. Jag välter ut min skit och tvingar dem att gå i det. Kräver deras förståelse.
Jag ogillar starkt eventuella PMS-kopplingar till mitt problem men välkomnar gärna öviga psykologiutlåtanden.