Det var inget gräl det var en diskussion

En grej som slog mig igår, efter att Micke och jag tidigare under kvällen hade hamnat i en diskussion, litet gräl eller vad man ska säga där en del känslor var inblandade, ialla fall från min sida, var att anledningen till att vi ofta kör fast i samma diskussionsmönster och där jag ofta upplever diskussionen som misslyckad eftersom vi i min mening nästan aldrig lyckas komma fram till något konstruktivt utan oftast bara släpper diskussionen helt plötsligt med att jag antingen slutar prata (klassiker) eller att han avrundar med nån nedsättande slutsats, är att vi, båda, ibland eller ofta, har skitsvårt att tala om våra ärliga känslor och behov för varandra.

Det är inget nytt, alla säger så klart saker man egentligen inte menar, nån gång eller kanske till och med många gånger, men det blev så tydligt för mig nyss hur diskussionen liksom inte känns givande längre när man inte lyckas komma i kontakt med de verkliga och bakomliggande känslorna och behoven. Det blir snabbt ointressant, onödigt och lite sorgligt när man på grund av detta pratar förbi eller slutar lyssna på varann och istället bara lägger ner. Någon mer besviken än den andra. Kanske jag. Försöker tänka på vad det är vi säger eller kanske skulle vilja säga. Egentligen. Inte så märkvärdigt kan tyckas. Det är väl bara att lyssna och prata med varann så öppet och ärligt man kan. Säga vad man menar och känner. Men det är svårt, uppenbarligen, för mig, och nu har jag någon idé om varför man, jag, vi, fortsätter fastna i samma mönster gång på gång, och jag är mitt upp i det nu och måste reda ut tankarna så jag tänker fortsätta poängtera och dwella det här ett tag till.

Det som gör det extra besvärligt för mig, är att jag länge varit nästan rädd för att hamna i konflikter eller diskussioner, inte bara med Micke utan med allt och alla. Lider av helt vanlig konflikträdsla bara. Av olika anledningar såklart. En för att jag nästan enbart haft dåliga erfarenheter av gräl och diskussioner. Det kommer bara leda till nåt ont, är liksom inristat i mig. Bara det faktum att jag envisas med att likställa begreppen tyder ju på att nåt är uppfuckat i min relation till dem. Men jag jobbar på det, och jag tror jag blir bättre och jag tvingas öva med Micke också som då enligt min mening, till skillnad från mig är skitskicklig på det där att diskutera, argumentera och dissekera. Han gör det för nöjes skull liksom. Han går igång på det helt enkelt och räds inte för att gå i klinch med nån eller låta sig upphetsas över att vara av en annan uppfattning och man kan väl sammanfatta det som en ganska sund inställning. Men, och med risk för att kanske fokusera lite för mycket på Micke just nu, så påverkar hans avslappnade och väl förtrogna diskussionsteknik mig på ett sätt som liksom stör mig, får mig ur balans och bli skitstressad. Tidigare har jag nästan trott att vi måste göra slut om vi tycker olika. Det gör jag inte längre - jag är ju över 30 i alla fall.

Och nu har jag fattat hur det hänger ihop. Vi har olika tekniker, fokuserar på olika saker i diskussionerna. I Mickes diskussioner går jag ofta in som förlorare redan i inledningen. Här vinner man eller förlorar, precis som en partiledardebatt och det handlar om den som har bäst kunskap, retorik och teknik. Och såna vinner jag i princip aldrig, eftersom och som jag nämnde tidigare; jag har varit lite rädd, blivit lite otrygg, sällan fått öva mig i det och istället tagit ett steg tillbaka och man skulle ju kunna fråga sig varför men då kommer jag förmodligen in på ett helt nytt ämne som kanske har med teorier kring kön att göra, så jag lämnar det så länge.


Det jag ville komma till och det som gör det så svårt är (och ifall jag nu skulle våga mig på att skilja på gräl och diskussion för en liten stund) när diskussionen plötsligt övergår i ett gräl och det är känslor och olika behov inblandade. Då går min teknik ut på det jag pratade om i början, att så ärligt och öppet jag kan försöka formulera hur jag känner, hitta kärnan, det som skaver och identifiera det otillfredsställda behovet hos mig. Samtidigt som jag också försöker lyssna efter Mickes känslor och behov, hitta vad är det som sticker och river i honom. Lyckas man bara hitta och möta det där så löser sig liksom resten tror jag och man slipper alla gliringar, dolda anklagelser och missriktade tolkningar.

Men. Åter till svårigheten. Hur formulerar man sina känslor och behov när man befinner sig i den där argumentationstekniska diskussionen som Micke råkar vara så vass på? Han vet exakt, och jag menar verkligen exakt, vem som har sagt vad vid vilket tillfälle, kan komma ihåg grejer från förra månaden, hittar motsägelser och svagheter och känns så knivskarp hela tiden och bygger i princip hela diskussionen, som sedan blir ett gräl, på vad som faktiskt sägs eller har sagts. Och det är väl skitbra egentligen, det är ju så det borde vara. Men det förutsätter ju att båda ärligt uttrycker sina känslor och behov där i diskussionen. Eller grälet. Och det tror jag inte alltid vi gör. Det tror jag inte någon gör.
That´s the big, big problem.