You and Me – Not forever

Hittade gamla bilder under vårstädningen, bilder och en del dagboksanteckningar som påminde mig om min och Mickes historia. Den börjar redan 1993, alltså för 14 år sedan vilket betyder att Micke på ett sätt funnits hos mig i nästan halva mitt liv. Det är en historia, skör och sorglig, naiv och romantisk på samma gång. De som känner till den skulle kanske beskriva den som en klassisk och lyckligt rosaskimrande kärlekssaga men säkert skulle någon på samma gång kalla den en fisljummen vardagsstory om två kärlekstrubblande landsortskids som efter år av flyktiga möten på vitt skilda vägar, uppför, nedför och utför, på svajiga ben slutligen råkar hamna sida vid sida på en gemensam gammal väg.

Själv har jag svårt se historien som något annat än år, månader, dagar och sekunder av ögonblick som lagt sig väl tillrätta hos mig och som gör sig påminda i mitt liv varje dag. Den innehåller till en början mest dammiga minnen från tidiga osäkra tonårsår. Platser som Salaparken. Folkets hus och Hej Babberiba. DLK och Coca Carola. Replokaler och festivaler. Långhåriga grabbar med musikdrömmar, gitarrer och alltför unga tjejer vid sin sida. Lukten av billigt vin och cigaretter. Smaken av den förbjudna folkölen och hånglet på gräset mitt i natten. Första fyllan och den bittra eftersmaken. Sekunder av eufori och timmar av längtan. Förväntansfyllda och dagdrömmande högstadieår. Oändliga prat. Oförglömliga ord. Efterfester och nätter som aldrig tog slut. Dimmiga dar. Kyssar. Kramar. Kärlek. Unga. Vilsna. Vägar som korsas och skiljs. Timglas som rinner ut. Saknad. Tomhet. Obesvarade brev och telefonsamtal. Rädsla. Förtvivlan. Hopplöshet. Besvikelse. Sorg. Skuld. Tyst gråt. Ett hål i ett hjärta. Minnen som bleknar. Tid som flyter iväg.
Tystnad. Paus.
Ett ofullbordat slut.

När historien fortsätter har det gått dagar, månader och år. Vi är äldre, erfarnare, helare och jävligt mycket smartare. Framförallt är vi äldre. Och lite coolare. Vi minns det gamla men nu är vi nya. Vi har gått i skola, levt i kollektiv, jobbat, stämplat och rest jorden runt. Del två börjar på hårdrocksklubben Starbar och Söder, långt ifrån småstadstristess och landsbygdsångest. Vi är fulla och snygga, dricker bärs, dansar och pratar. Om viktiga saker som krig och Moa Martinsson. Vi flirtar och delar svarttaxi. Till Hägerstensåsen och Gullmarsplan där vi trängs med övriga inneboende. Det blir sommar, vi glider, spelar back gammon och lyssnar på Kalle Baah och Hassan. Käkar pizza, dricker kvällens öl på Carmen och blir vän med Alex som är liten och trevlig och helt raka motsatsen till sin buttra arbetskollega vi kallar tjuriga gubben. Vi dejtar. Ofta och mycket, ibland tre hela dygn på raken, går på bio och fikar på String. Vuxna och nya. Välformulerade och distanserade. Det dröjer lååång tid innan vi yttrar några djupare kärleksförklaringar men när jag får mitt första JAG-ÄLSKAR-DIG-sms drabbas jag av såna magboxar att jag vill kräkas. Smsandet blir den centrala plattformen för våra kärleksförklaringar till varann dygnet runt, och jag hyllar mobilen för det. Alltid genomtänkta men ändå spontant charmiga meddelanden att vältra sig i närhelst man behöver det. Jag skrattar mycket och inser att mitt livs kärlek inte bara är gudomligt snygg och sexig utan visar sig dessutom vara världens ROLIGASTE också! När han senare poängterar att han KÄRLEKSÄLSKAR mig känns det som återvändsgränden är nära. Tiden står still, jag är i ett rus. Eller är det jag som står still och tiden som rusar? Lyckan är här, mitt liv är fullbordat och jag svävar högt på de rosa och är totalt oförmögen att se minsta tillstymmelse till mark under mina fötter. Fallet blir därför hårt när ett vik på Eskilstunakuriren tornar upp sig kort därefter och jag konstaterar högt och så övertygande jag kan för Micke att inte en gång till, jag orkar inte se dig försvinna en gång till, fattar du. Men det går och vi tar oss igenom en sommar och höst med tågpendling, långa sovmorgnar på en madrass i ett 10-våningshus och upptäckten av ett nytt gemensamt intresse: att mata och betrakta änderna nere vid ån. I timmar studerar vi deras beteenden, lär oss allt om parbildning och noterar deras bristande flyg- och landningsteknik. Vicket på Kuriren tar äntligen slut, vi flyttar runt, tillbaks till Stockholm, är kära och glömmer världen utanför. Bagis, Spånga, Sundbyberg innan vi till sist hamnar i en tre och en halva i Råcksta. Det blir vår första riktiga lägenhet. Och här börjar det som ska bli vårt nya liv.

Möter lite nervöst vår första vardag tillsammans, den där grå, trista man hör talas om. Den man omöjligt kan värja sig ifrån efter några år tillsammans. Den som ovälkommet tränger sig på med jobb, tvätt, disk, städ, mat och räkningar och som blir till en massa måsten mitt i det som nyss var så lätt, kärleksfyllt och lyckligt. Men jag blir så glad. För att jag inte riktigt känner igen mig den beskrivningen och att den tredje delen i vår historia istället handlar om en vardag med tusen små ögonblick och stunder som gör att jag mår bra nästan varje dag. Att somna tillsammans med filosofiska rummet i lurarna. Att vakna med ett kärlekshej. Att mötas med en kram flera gånger om dan. Att se Stewie Griffin - the untold story och skratta hysteriskt när han super ner sig med Brian och sjunger Suicide is painless. Att inte bry sig om pengar. Att under tystnad lyssna på en låt för sjunde gången i rad bara för att den är så sjuuukt bra. Att bjuda på en kaffe, mat eller massage. Att dela en apelsin. Att lyxa med att ta ut bäddmadrasserna i vardagsrummet och somna framför tvn. Att svälja sin stolthet och gråta hejdlöst till Extreme home makeover. Att somna till kritikerrosade filmer gång på gång, utan att skämmas. Att tycka det är ok att väckas med en knuff för att man snarkar högt och ocharmigt. Att gå ner till träsket i hopp om att få se änder göra lustiga saker. Att svära över vilket helvete det är att jobba. Att sucka över det ständiga söndagsborrandet i lägenheten intill. Att snacka skit om grannkärringen. Att smygtitta på gravida tjejen och hennes kille i huset bredvid. Att acceptera att man är kass på att ta beslut för att man är rädd. Att ha jargonger ingen annan förstår. Att uppmärksamma att någon är mongo eller pratar fult. Att skämta om att hissen inte går ända upp. Att skita i att gå ut en solig dag. Att aldrig låta dåligt humör gå ut över den man älskar. Att inte förstora små bekymmer.Att skryta med hur bra vi har det. Att aldrig sluta tala om att vi älskar varann. Att alltid ringa hem när man blir sen. Små detaljer med stor betydelse. Del tre och vardagen i vår historia är svårast att formulera. För att den är närmast, saknar skimmer och kräver sitt här och nu. Men jag gillar den som fan.

Idag står en nybäddad spjälsäng och väntar i vårt sovrum. På någon och på något som ska bli början på del fyra i vår historia. En fortsättning på en skimrande kärlekssaga eller fisljummen vardagsstory. Vår framtid. Det är helt ofattbart, stort och svindlande. Men trots att det just nu gör mig lyckligast på jorden att inom några timmar eller dar, kanske en vecka eller två, få bli tre tillsammans med den jag älskar högst i livet kan jag inte helt bortse från att historien om oss två samtidigt närmar sig sitt slut. Aldrig mer bara vi två.
Det blir aldrig vi igen.
Linda & Micke
1993 - 2007
R.I.P
Älskar dig.