Bulle i ugnen

Ok, nytt år, ny termin. Familj, vänner, kollegor, barn och så till sist, dagisföräldrar vet. Ny medarbetare på jobbet. Och med det är faktumet offentligt och nu tänker jag blogga om det. Jag är gravid. Med barn, på smällen, pregnant. Känner mig fortfarande inte riktigt bekväm med något av uttrycken. Tanken på att kalla sig för mamma känns än mer främmande. Strange. Påbörjar ändå min 6:e månad imorgon eller som på gravidspråk också kallas v 24. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att försöka sammanfatta eller förklara känslan eftersom jag själv har svårt att greppa det. Obegripligt stort och svårdefinierat men ändå så vardagligt och naturligt. Allt är förändrat och samtidigt är allt som vanligt. Eller ja. Bortsett från växande mage. Ständiga (nattliga) toalettbesök. Blödande tandkött. Sammandragningar när jag går för fort eller stressar. Svårt med byxor som sitter bra. Små sparkar, boxar och frivolter som kittlar och makes me laugh. Ny navel. Till min förvåning fortfarande samma bröst, när kommer dom nya, stinna man hört om?! Och de rejält tilltagande flytningarna som verkar vara här för att stanna, varför var det ingen som sa nåt om dom!? Men bortsett från detta känns allt precis som förut. Dagarna går, jag går till jobbet, ibland blir jag yr och måste sätta mig ner. Och jag är försiktig med att busa och springa med barnen eftersom jag är rädd för få en spontan men välmenad box i magen. Hemma behöver jag ibland lägga mig på soffan och vila efter jobbet. Det har jag gjort 3 dar i rad nu och i går somnade jag in så djupt att jag varken hörde Mickes knackningar eller många ringsignaler då han försökte ta sig in när han kom från jobbet eftersom jag hade hans nycklar och dörren var låst. I 20 minuter hade han fått vänta sa han. Och knackat så många gånger att hans hand blivit öm. Ropat genom brevinkastet och ringt en vän om extranyckel men utan framgång. Jag sov som jag aldrig gjort förr. Och när jag till sist vaknade och blev varse om hur orolig Micke varit för mig under dessa 20 minuter och när han berättade att han till och med varit till affären för att se om jag var där, började jag gråta och skämdes som en hund. Och fast det var mest synd om Micke var det han som fick trösta mig. Kanske skvallrar nåt om den gravida känsligheten man brukar prata om.