It´s just not fair!

Hatar att erkänna det men jag är fortfarande på uselt humör efter fredagens incident med bilinbrott, skadegörelse och p-böter. Det är inte rättvist och jävligt drygt att hålla på att författa formella brotts- och skadeanmälnigar, bestrida parkeringsanmärkningar och bifoga fullmakter, kvitton och bevis, kolla upp (andras) försäkringsbolag och ev bärgningsfirmor. Kan ju tyckas småaktigt och självförvållat, det är väl bara att betala den där p-boten och gå vidare liksom. Men.
1: Jag kräver rättvisa! Varför ska jag betala en sur p-bot när någon annan sabbat bilen så den inte går att flytta?
2: Även om jag nu betalar boten (vilket jag faktiskt gjort idag för att undvika ytterligare komplikationer med påminnelse och kronofogd inblandade) så är inget löst och jag kan ändå inte slappna av. Bilen står där den står och jag riskerar ännu en parkeringsanmärkning om jag inte fixar detta under veckan, innan torsdag. Samtidigt som en riktigt LÅNG vecka väntar på jobbet med 18 utvecklingssamtal inbokade. För att inte tala om den mardrömstidiga Luciamorgonen på onsdag.... Bilrelaterade problem är för övrigt en okänd värld för mig. Jag som aldrig tidigare ägt en egen bil nån gång. All of a sudden är bilproblem det enda som upptar min hjärnkapacitet just nu. It sucks. Och som jag sa, jag hatar att erkänna att jag låter det påverka mitt humör så kopiöst.
Jag förtjänar inte detta.