Where did we go wrong?

Det går dåligt nu. Varför sover du inte, har jag frågat Henry flera gånger men jag blir ständigt utan svar. Han bara fortsätter sina nätter som om inget vore mer vanligt. Jag tänker att jag kanske måste sluta ta upp honom och amma varje gång han gnyr. Så jag testar det. Sitter med honom, sjunger trollmor och försöker lägga en hand på ryggen men han slingrar sig ur, sätter sig upp och blir ledsen. Han ser övergiven ut när han sitter där ensam i sängen och mörkret med pyjamasen på sned. Jag lägger honom på nytt ner i sängen, kramar och klappar om honom men samma sak. Det blir bara värre och värre allt medan tiden går tänker jag att nu får jag inte ge upp, nu måste jag fullfölja. Men jag orkar aldrig utstå och tar upp honom. Känner misslyckandet och uppgivenheten. Frustrationen. Och självklart det dåliga samvetet. Jag tar upp honom och går med honom utan framgång. Sista utvägen är att amma. Så jag ammar, först från ena bröstet. Det tar honom mindre än en minut att tömma den lilla mjölk som lyckats samla sig sedan sist för en timme sen ungefär. Fortsätter med det andra bröstet och han verkar hitta lugnet och somnar men snuttar vidare. Brösten ömmar efter allt snuttande, klämmande och klösande men jag härdar ut eftersom jag tror mig veta att detta är den slutgiltiga grand finalen som kommer göra så att ungen min somnar inom kort, det har ju liksom alltid funkat förut, hittills. Jag reser mig med honom i min famn och går mot sängen och jag hinner lagom lägga ner honom det allra försiktigaste jag kan och komma ut i vardagsrummet och sätta mig i soffan så kommer gnyendet som snabbt utvecklas till gråt och gnäll. Surprise, Henry har vaknat.