Nya vanor

Ungen min har lagt sig till med ett osmickrande humör de senaste dagarna. Vet inte varför. Han gnäller, skäller och kräver en famn att bäras runt i mest hela tiden. Han har tröttnat på både gym och att ligga i vagn. Fick sätta honom i en svettig babybjörn när vi skulle hem från Kanaan i dag, för att han protesterade så högljutt och hjärtskärande från vagnen. Han har till på köpet utvecklat en ny slags röst med en något omildare ton i stämman. Oftast blir jag full i skratt när han skäller och ryter i, låter ju i det stora hela fortfarande rätt tamt eftersom han ju faktiskt bara är en liten två-månaders-bebis. But today it was not that funny. Solen gassade och en svettig bebiskind klibbade mot bröstet hela vägen hem samtidigt som jag oroade mig för om han verkligen fick nån luft när han låg där med både näsa och mun hårt pressade mot min hud. Snabbt som fan fixade jag ihop lite käk av resterna från igår och hann lagom slänga i mig maten tills han hade tröttnat på laban och labolina och åter krävde min famn. Fine, tänker jag, lite mjölk på det här så sover han sött sen och jag kan avnjuta en latte och vaniljglass till sommar i p1. As if. Och nu vägrar han alltså sova. Jag är pisstrött! Gahh! Tvåmånaderstrots, finns det och när går det i så fall över?! Det går väl an när man senaste tiden har omgivit sig med vänner och familj men att stå upp mot dessa krav när jag är själv, som idag, är fan inte lätt och plötsligt känns det nästan som jag är tillbaka på ruta ett igen, nyss hemkommen från förlossning och med ett huvud tyngt av allt nytt och allt jobbigt. Har han blivit bortskämd av alla vänliga familjefamnar...? Det är fan inte schjysst att jag ensam ska få ta smällen sen. Not fair at all.