Mina fina killar

Vi har så smått börjat införa vissa rutiner. Eller ja, vi försöker så gott det går. En av dem är att få Henry i säng senast klockan 10 på kvällen. Det funkar bra för det mesta. Men långt ifrån alltid. Micke är den som brukar vika sig först och ta upp honom när han ilsknar till då han upptäcker att han ligger ensam där i sängen och inte kan hitta varken tutte eller hand att snutta på. Han ser därför väldigt nöjd ut då han glider in i vardagsrummet i Mickes famn en kvart efter att jag lagt honom och ger mig en nonchalant blick som för att liksom rigtigt klargöra vem som gick segrande ur den matchen. Härom kvällen försvann Micke i vanlig ordning in i sovrummet då Henry tröttnat och börjat skrika efter oss. Men sen blev det tyst och ingen Micke och Henry kom ut i vardagsrummet. Och när jag gick för att se efter fann jag dem båda, sittandes i mörkret, knäpptysta och stirrandes in i en lampa. Det var ett väldigt fint ögonblick.