Ja, då har man fått WTC-filmen överstökad. Den var för mig ett nödvändigt ont kan man säga. Jag kände mig inte direkt skitsugen på att se den men av nån märklig anledning hör den till den skara filmer som man bara måste ha sett. Ett hinder att ta sig över liksom. För att kunna gå vidare. Den var såklart också helt enligt förväntningarna och bjöd på få överaskningar. Apparantly. Smäktande stråkar och känslosamma dödssamtal var dominerande inslag i den över 2 tim långa filmen. Med skickliga filmknep rycktes jag lätt med i känslostormarna men jag kände mig lite tveksam och en smula misstänksam emellanåt. Kanske har regissören Oliver Stone nåt med saken att göra. För självklart är WTC en katastrof och tragedi för alla som mist en nära vän eller anhörig i attacken. Jag bara tvivlar på att göra en film på temat, som reduceras till: 2 poliser fastnar i rasmassorna, hustru och barn i olidlig väntan på ev dödsbesked, tappra män som slutligen lyckas rädda de 2 poliserna och med sensmoralen att den mänskliga godheten alltid segrar. Den känns inte särskilt motiverad och jag undrar varför eller ens om vi verkligen behöver en film om WTC-tragedin? Mer än nån annan av de tusentals tragedier som utspelar sig i världen varje dag, menar jag?
Don´t think so.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar