Såg Farväl Falkenberg på nya Vällingbybiografen igår. Man hade kunnat beskriva den som en riktig grabbfilm eftersom den helt saknade kvinnliga rollporträtt. Inte ens en liten biroll hade man brytt sig om att klämma in. Men intrycket är ändå att den inte känns speciellt grabbig utan mer som en träffsäker om än lite ovanlig, poetisk skildring av småstadsnostalgi i allmänhet men kanske ung manlig vänskap i synnerhet. Igenkänningsfaktorn är hög, och stundtals rätt jobbig, även för en småstadstjej som mig. Den dokumentära berättarstukturen gör det ibland omöjligt att värja sig från den småstadsångest som letar sig in under skinnet och blottar gamla dåliga minnen man helst hade velat låta falla i glömska. Samtidigt är det just detta som ger filmen liv. Karaktärerna är levande och skådisarna bjuder ödmjukt på autencitet och intimitet. Dialogerna är fantastiska, går rakt in i hjärtat och jag vill bara ha mer. Mindre poesi och mer dialog och jag skulle gärna se Farväl Falkenberg och lära känna karaktärerna en gång i veckan som tv-serie.
Det är med blandade känslor som jag måste erkänna att som biofim känns filmen stundtals lite långtråkig. För även om jag skulle önska något annat så är jag alldeles för fyrkantigt inkörd på tydliga narrativ, dynamiska rollgestaltningar, protagonister, antagonister och allt vad det heter. Det är liksom det man är van vid och känner sig mest hemma med. Nya grepp gör en lite förvirrad. Men. Samtidigt är det ju faktiskt befriande att se att det ändå satsas på Farväl Falkenberg. Att man vågar. Memfis är produktionsbolaget såklart. Och jag hejar på dem och väljer att stå ut med lite gäsp och skruvande i biostolen, trots allt.
Jag tror ändå att den största behållningen i filmen för mig är just ämnet. Småstadsångest och nostalgi. Föräldrars barn som ständigt återvänder och blir vad de en gång var. Sover i en utsliten bäddsoffa. Drar runt på stan, får en affärsidé eller filosoferar kring framtiden. Svara på frågor som Vad ska du göra sen, å sen å sen å sen...? Att minnena av din småstad kopplat sånt grepp om dig att det är omöjligt att helt skiljas ifrån den. Eller att bryta upp och återvända som vuxen. I din småstad blir du alltid den du var.
Lite kuriosa är ju att jag faktiskt bott ett år i Falkenberg under min folkhögskoletid, vilket bidrog till ytterligare småstadsnostalgi. Helt klart en film i min smak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag tyckte inte så mycket om filmen när jag såg den, i söndags. blev lite illamående av de skakiga filmningarna och tyckte att avsaknaden av tjejer var KATASTROFAL! men ändå någonstans är det ju som du skriver: man har ju varit där. det var ju sådär. alla orginal. hur man i en småstad liksom på många sätt har större frihet att vara annorlunda, egen, utan att hamna utanför. och ju mer jag tänker tillbaka på den, desto mer gillar jag den, banne mig. från att i början varit en svag tvåa har den uppgraderats till en stark trea. undrar var detta ska sluta. på tal om småstad förresten: saknar dig! fick du mitt sms i lördags eller är jag ute och cyklar med två olika nummer igen? kramar.
Skicka en kommentar