Synd om mig

Det är synd om mig för jag är sjuk. Det är synd om mig för jag hostar äckligt slem och får träningsvärk i mage och lungor. Det är synd om mig för att snoret rinner mest hela tiden och täpper igen näsan titt som tätt som ger mig huvudvärk. Det är synd om mig för att jag känner mig yr, matt och mår illa. Det är synd om mig för att jag mitt i detta snörvlande och hostande tvingades gå till doktorn idag för att ta itu med något helt annat obehagligt. Skära/klippa (vill inte riktigt veta hur det går till) bort två små leverfläckar som hamnat lite fel på min kropp så kläderna skaver på dem. Det var väldigt synd om mig då doktorn satte bedövningssprutan i mig... Det är faktiskt också lite synd om mig eftersom jag missat två dagars föreläsningar som jag sett fram emot.
Men det är ganska skönt att Annie öppnar för mig imorgon eftersom jag inte orkar. Och det är ganska skönt att jag har tagit ledigt torsdag och fredag.
Men lite synd om mig är det i alla fall just nu.

Sad, sad

Sorgligt. Det här stod att läsa i Stockholm city idag angående branden i grannhuset igår. Och jag hade rätt, det var ju en gammal dam.
R.I.P old lady neighbour.

Fire, fire!

Fan, vad läskigt. Att det brann i vårt grannhus. Men jag tror att ingen skadades för ambulanspersonalen kom ut med en tom bår. Men fy vad läskigt, den där röklukten, thank god I`m not living in there. Det värsta är att nåt sånt här lika gärna skulle kunna hända i vårt hus, gammalt å risigt som det är. Vi har dessutom en rätt opålitlig spis som ibland visar en släckt lampa fast plattan står på. Det är ju insane egentligen! En gång kände jag den där hemska röklukten i vår trappuppgång och då visade det sig att det hade lekts med och tänts en liten brasa längst ner i källaren, förmodligen några kids. Men jag kan bara föreställa mig lukten i väggar och rum i grannhuset efter detta! Poor neighbours... Och stackars tantens nu rök/vattenskadade/utbrända lägenhet. För jag tror det är en äldre tant som bor där. Och jag inbillar mig även att hon inte var hemma när det hände, kanske var hon och hälsade på något litet barnbarn nån annanstans. Snart beger hon sig hem till Råcksta. Och möts av detta! Stackars, stackars...

Dagens barn:

- Man kan ju inte lita på fröknar.
(Med anledning av att jag tidigare svarat något undflyende på frågan om jag ville spela fotboll.)

Kasta skit

Från och med 1/11 (mammas birthday) kommer jag få fast anställning, en sk tillsvidareanställning. Sånt är jag inte bortskämd med, var 8 år sedan sist, då jag uniformsklädd gled fram över Sveriges järnvägar som tågvärdinna, oh, those were the days... Vid den tidpunkten innebar det ingen trygghet direkt. 19 bast och fast anställd var ju snarare ett stessmoment när jag funderade över alla drömmar och saker jag ville hinna med att göra innan jag landade nånstans och blev fast anställd. Nu däremot välkomnar jag den med stora famnen. No more stress på ett tag framöver, nu ska jag bara fokusera på en sak åt gången, inte tänka på massa om, eller kanske, jag borde osv. Jag kan planera semester, en Singaporeresa i januari skulle sitta fint. Jag kan gå till banken och ta ett lån om jag vill. Bara en sån sak liksom. Perfa, känns mycket bra.

Åkte en sväng till Lövsta avfallsstation och dumpade datorskärm, våffeljärn, 3 (!) stekpannor, massa glas och porslin mm. Och en rätt ful pidestal. Pidestal liksom, vem har en sån nuförtiden anyway? Det är rätt fascinerande på såna där avfallstationer. Jättemycket människor som kommer med fullastade bilar och släp med saker som en gång i tiden var värdefulla köp men som nu förvandlats till skit som människorna otåligt väntar på att äntligen få göra sig av med. Det är inte klokt vad mycket saker som bara kastas. Men det är ju hur skönt som helst! Som rening av själen. Känns mycket lättare nu. Jag älskar att få kasta gammal skit!

På väg till Polen

Å, vad jag känner mig ouppdaterad nu, ska bloggen bli ett bittert stessmoment all of a sudden? Oh no, då jävlar! Helgen kan sammanfattas med shopping och spontan påhälsning i Tifen. Veckan gick och allt snurrade fort, fort. Det har blivit kallt, jag har slängt stora delar av min garderob, kånkat säckar till bilen för att lämna till läkarmissionen när det plötsligt dyker ner en lapp i brevinkastet om klädinsamling imorgon onsdag. Självklart står alla säckar fortfarande färdigpackade i bilen och jag tar beslutet att åter kånka ur dem och ställa dem på trappen utanför porten istället, eftersom läkarmissionens tider ändå aldrig verkar passa mina. Så kläderna bär av till Polen istället, hoppas det är lika ok.

Idag gjorde självaste stadsteatern ett besök till dagis och bjöd på Allra käraste syster för barn och pedagoger. Mycket uppskattat, och så fick man maräng.... Tusen tack!

Dagens barn:

Jag berättar vid lunchen att man får vara försiktig när man äter kycklingben så man inte sätter i halsen.
- Kan de sparkas då?

World trade center

Ja, då har man fått WTC-filmen överstökad. Den var för mig ett nödvändigt ont kan man säga. Jag kände mig inte direkt skitsugen på att se den men av nån märklig anledning hör den till den skara filmer som man bara måste ha sett. Ett hinder att ta sig över liksom. För att kunna gå vidare. Den var såklart också helt enligt förväntningarna och bjöd på få överaskningar. Apparantly. Smäktande stråkar och känslosamma dödssamtal var dominerande inslag i den över 2 tim långa filmen. Med skickliga filmknep rycktes jag lätt med i känslostormarna men jag kände mig lite tveksam och en smula misstänksam emellanåt. Kanske har regissören Oliver Stone nåt med saken att göra. För självklart är WTC en katastrof och tragedi för alla som mist en nära vän eller anhörig i attacken. Jag bara tvivlar på att göra en film på temat, som reduceras till: 2 poliser fastnar i rasmassorna, hustru och barn i olidlig väntan på ev dödsbesked, tappra män som slutligen lyckas rädda de 2 poliserna och med sensmoralen att den mänskliga godheten alltid segrar. Den känns inte särskilt motiverad och jag undrar varför eller ens om vi verkligen behöver en film om WTC-tragedin? Mer än nån annan av de tusentals tragedier som utspelar sig i världen varje dag, menar jag?
Don´t think so.

Frankensteins monster = kul!!!

Födelsedagsbarn nr 2. Nillan på Ekerö. Hämta Jessica vid Brommaplan halv 7. Får ta med min smörgåstårta eftersom den inte riktigt gick åt igår. Ett jättefint och scary inbjudningskort kom med posten idag. Helloweenparty på g...... Då delar sig Håsjögränd i två läger. En som gillar maskerad. Och en som bestämt INTE gör det. Så var det med det. Men älska varann kan man göra ändå!

Puss & Kram.

I made it!

Jag lyckades om jag får säga det själv.
Med min första, alldeles egna smörgåstårta. Smakade gudagott!

Smörgårtårtsbakdax!

Someones birthday 2morrow... Har ingen aning om hur den blir, har aldrig bakat någon förut. Får improvisera lite med dessa ingredienser:

skinka
ost
räkor
crabbsticks
pepparot
ägg

Nåt ska man väl kunna slänga ihop!
Trevlig kväll!

Mandarinos!

Mandarinerna (clementinerna, satsumas...?) har anlänt! 12,90 kr/kg på hemköp. Köpte mitt fjärde kilo idag. Mums! Ska strax på lite födelsedagsfika i Söderberga. Vi blev lite fega och folkskygga och vågade inte komma på utsatt tid så vi får dispans och komma på kvällen istället. Schyrrelyrre!
Ses snart!

Småstad 4-ever.

Såg Farväl Falkenberg på nya Vällingbybiografen igår. Man hade kunnat beskriva den som en riktig grabbfilm eftersom den helt saknade kvinnliga rollporträtt. Inte ens en liten biroll hade man brytt sig om att klämma in. Men intrycket är ändå att den inte känns speciellt grabbig utan mer som en träffsäker om än lite ovanlig, poetisk skildring av småstadsnostalgi i allmänhet men kanske ung manlig vänskap i synnerhet. Igenkänningsfaktorn är hög, och stundtals rätt jobbig, även för en småstadstjej som mig. Den dokumentära berättarstukturen gör det ibland omöjligt att värja sig från den småstadsångest som letar sig in under skinnet och blottar gamla dåliga minnen man helst hade velat låta falla i glömska. Samtidigt är det just detta som ger filmen liv. Karaktärerna är levande och skådisarna bjuder ödmjukt på autencitet och intimitet. Dialogerna är fantastiska, går rakt in i hjärtat och jag vill bara ha mer. Mindre poesi och mer dialog och jag skulle gärna se Farväl Falkenberg och lära känna karaktärerna en gång i veckan som tv-serie.

Det är med blandade känslor som jag måste erkänna att som biofim känns filmen stundtals lite långtråkig. För även om jag skulle önska något annat så är jag alldeles för fyrkantigt inkörd på tydliga narrativ, dynamiska rollgestaltningar, protagonister, antagonister och allt vad det heter. Det är liksom det man är van vid och känner sig mest hemma med. Nya grepp gör en lite förvirrad. Men. Samtidigt är det ju faktiskt befriande att se att det ändå satsas på Farväl Falkenberg. Att man vågar. Memfis är produktionsbolaget såklart. Och jag hejar på dem och väljer att stå ut med lite gäsp och skruvande i biostolen, trots allt.

Jag tror ändå att den största behållningen i filmen för mig är just ämnet. Småstadsångest och nostalgi. Föräldrars barn som ständigt återvänder och blir vad de en gång var. Sover i en utsliten bäddsoffa. Drar runt på stan, får en affärsidé eller filosoferar kring framtiden. Svara på frågor som Vad ska du göra sen, å sen å sen å sen...? Att minnena av din småstad kopplat sånt grepp om dig att det är omöjligt att helt skiljas ifrån den. Eller att bryta upp och återvända som vuxen. I din småstad blir du alltid den du var.

Lite kuriosa är ju att jag faktiskt bott ett år i Falkenberg under min folkhögskoletid, vilket bidrog till ytterligare småstadsnostalgi. Helt klart en film i min smak.