Going solo

Det spritter i kroppen på mig och jag vet inte vart jag ska börja. Idag börjar Henry sitt sommarlov och känslan av att slippa stressa hem efter jobbet för att hämta honom på Minnemalen, planera och laga mat är oslagbar. Vetskapen om att han just nu nöjt sitter på en buss till Tärnsjö för att hälsa på farmor och farfar tillsammans med Micke gör mig glad och trygg. Hur länge eller hur kort de blir borta vet jag inte, det spelar ingen roll just nu. För just precis nu släpper jag alla måsten och vardagsrutiner. Jag kommer hem från jobbet, till ett visserligen rätt stökigt hem men ändå, det är bara jag nu och jag undrar hur jag ska hantera det, var jag ska börja, hur ska jag göra för att få ut största möjliga potential av hänget med mig själv. Solohänget. Jag slits mellan infallet att ta tag i lägenheten, ställa den till rätta, dammsuga, tvätta, röja och pyssla och så det andra; att bara lägga mig i soffan, slappa, surfa, dricka rosé och vila. Alltså känslan av att vara hemma själv, strosa och bara bry sig om sig själv är närmast obeskrivlig och så skrämmande skön att jag nästan blir rädd. Jag blir lugn och harmonisk, känner kraft och enegi. Kanske till och med skulle kunna skriva en låt eller dikt eller nåt ikväll. Andningspaus in my life. Vicken kick!