Sångstund a la Henry

Idag var tredje gången jag försökte få Henry att fatta att sångstunden på öppna förskolan är skitmysig och härlig, där alla barn bara ligger uthällda på madrasser bredvid varann och tittar storögt på sina mammor som sjunger, gör gester och är harmoniska. But no no. Han blir så exalterad att det är svårt att få kontakt med honom. Han vill stå upp, hoppa och prata, gärna i mitten och med allt och alla på en och samma gång. Han orkar 5 minuter, hinner med Klappsången, lilla snigel, imse vimse och idag även Vågsången med det stora blå tyget böljandes ovanför ansiktet. Men sen var det tack och hej för Henry. Däckade i kuddrummet en kvart innan vi gick hem. Kanske måste börja öva avslappning.