När Sam kom till världen

För en vecka sen kom han till världen, lilla Sam.

Så här i efterhand kan jag inte annat än att beskriva det som en drömförlossning även om jag såklart hatade det när jag befann mig mitt uppe i det. Och det kan inte nämnas nog många gånger - smärtan av att krysta fram ett barn är fan obeskrivlig. Det gör helt jävla overkligt ont och jag tycker det är sjukt att födande kvinnor ska behöva utstå sån smärta utan att hyllas till skyarna. Fatta vilket jävla hjältejobb vi ägnar oss åt! Det borde stå som särskilda meriter i varenda mors CV att hon levererat barn. Större än så kan det inte bli.

Men. Ändå. Jämfört med min och Henrys maratonförlossning på 29 timmar blev denna gång något helt annat. En helt ny upplevelse som jag är så glad över att ha fått uppleva. En "normal" förlossning, från början till slut, helt enligt skolboken och allt var över på 2 timmar och 45 minuter, räknat från inskrivningen. Att han dessutom överraskade och kom 10 dagar före beräknad ankomst är såklart också en stor bonus. Att gå över 10 dagar som med Henry känns både tungt och hopplöst.

 Jag har den senaste månaden av graviditeten känt att både han och jag varit redo för en tidigare förlossning än beräknat. Alla tecken fanns där. Har väldigt länge känt sammandragningar som hållit i sig och jag har vaknat på nätterna av intensiva förvärkar som sedan avtagit och försvunnit. Ständigt molande. Slempropp som varit påväg att släppa sedan två veckor tillbaka. Magen har känts gigantisk och så spänd att jag tappat känsel på flera områden. I alla fall. Så här gick det till när Sam kom till världen.

Det var första vårdagen, solen strålade från klarblå himmel men rätt så himla kallt i luften. Jag fick riktiga vårkänslor som sköljde över mig när jag tog min förmiddagspromenad i skogspartierna kring Minneberg. Fotade vårtecken och kände mig väldigt harmonisk.

Hemma igen och strax innan lasagnen till lunch fick jag den briljanta idén att börja frosta av frysen eftersom mina matlådor jag förberett knappt fick plats i frysen pga all is. Så medan det dripp droppade passade jag på att ta en lur i soffan efter maten. Jag ställde timern på 45 minuter för att hinna ta reda på avfrostningsvattnet och torka ur frysen samt hämta Henry till halv 4. Efter ca en kvart, 14:15 känner jag en rejäl spark eller som ett konstigt "knäpp" i magen men funderar inte mer på det och vilar vidare. Och efter bara några minuter känner jag varmt vatten rinna. Det är klart fostervatten, vilket känns skönt. Inte jättemycket, kanske 2 dl men tillräckligt för att jag ska fatta att nu drar det alltså igång. Känner inga omedelbara värkar, bara lite vanligt molande och tänker att detta kan fortfarande ta lång tid och stressar inte med att ringa förlossningen. När vattnet sedan fortsätter komma och jag inser att jag förmodligen inte kommer kunna gå och hämta Henry utan att bli genomvåt ringer jag förlossningen och får en tid för undersökning klockan 5 senare i eftermiddag eftersom värkarna ännu inte riktigt kommit igång på allvar.

Och medan jag fortsätter tappa vatten handlar följande timme om att rodda, ringa samtal hit och dit samtidigt som värkarna gör sig mer och mer påminda, kommer tätare och håller i sig längre och jag känner att fortsätter det i denna takt måste jag snart åka in. Jag skypar med Sara och säger att hon får skynda sig hem från Singapore nu eftersom hon skulle ta Henry när det var dax.... Dessvärre har hon inte bokat hemresa förrän om 6 dagar. Det kändes förövrigt mycket märkligt att sitta på toa med värkar och skypa med Sara som befann sig på restaurang samtidigt som jag töms på vatten och tarminnehåll. Jag ringer Micke och säger att han nog lär komma hem nu (trots lämningstisdag, då han knappt svarar i telefon annars) eftersom vattnet gått. Jag försöker sen få tag i pappa men han visar sig vara påväg till möte och måste hämta bilen i Täby och det börjar dra ihop sig för rusningstrafik och jag får försöka med Nillan som ändå befinner sig i krokarna istället. Utan framgång. Svarar inte. Ringer jobbet mitt i värkarna och får reda på att hon sitter i möte med chefen. Ringer chefen, ringer andra chefen men INGEN svarar. Måste ringa Minnemalen och säga att Micke får hämta Henry när han kommer från jobbet. Ringer också mamma och berättar att det är på gång nu.

15:45 Ringer jag förlossningen igen och ber att få komma in då värkarna tätnar och blir allt intensivare, har lyckats ladda hem en värktimer-app som visar att värkarna kommer varannan och var tredje minut och varar i ca 60 sekunder. Såklart visar det sig vara  fullt på BB Sthlm men jag får komma till Danderyds förlossning i stället.

Micke kommer hem, har hämtat Henry, och försöker nervöst packa en väska och ta reda på resten av avfrostningen som jag dragit igång några timmar tidigare. Pappa är påväg men blir sen och Nillan svarar fortfarande inte. Vi behöver ringa taxi och Micke tvingas lämna tillbaka Henry på Minnemalen igen i väntan på att pappa eller Nillan kan komma och hämta honom. Stackarn. Han blir såklart orolig och ber att få pussa, känna och lyssna på min mage innan han går. Plutten.

16:25 sitter vi i taxi i rusningstrafik. Ingen säger nåt men det är ändå uppenbart vad taxichauffören och Micke tänker. Vad gör vi om vi inte hinner, om vi blir stående längs motorvägen och jag får för mig att börja föda. Själv har jag inte tid eller utrymme att fundera så mycket, eller bli nervös över eventuellt kommande scenarion eftersom jag har fullt upp att "dyka" i mina värkar. TENS-apparaten känns fantastisk och är blir mitt stora stöd under den ca 30 minuter långa taxiresan. Jag står på knä på golvet i baksätet. Micke sitter fram och försöker i möjligaste mån svara på kallprat från taxiföraren om hur vi trivs i Minneberg och hur det egentligen blir med coop-butiken, får den va kvar osv.

Strax efter klockan 17 är vi äntligen framme. Kravlar mig ur bilen men tvingas stanna 2, 3 gånger till på vägen in i entrén för att andas genom värkarna. Vattnet fortsätter rinna och jag står och hänger över en svart skinnsoffa som ett läckande såll. Osäkert om jag lämnade blöta spår på golvet. Så himla ovärdigt. Som tur är skiter man i sånt just då.

17:18 Inskrivning. Får komma in på ett rum, träffa undersköterska, barnmorska och såklart en elev på det, Linus. Det är hans andra förlossning och verkar lite nervös. Jag blir undersökt, jag är öppen 6 cm. Uppstår lite dramatik när barnmorskan sen inte får kontakt med bebisen och hjärtslagen är oregelbundna och hoppar över slag. Hon sätter därför snabbt en skapelektrod på hans huvud, vilket blir värsta chocken för mig eftersom jag inte är beredd och det gör helt FRUKTANSVÄRT ont. Dessutom vrider undersköterskan i samband med detta på lustgasen som jag fått till max utan att jag fattar det och jag blir snabbt obehagligt yr. Fortsätter sen andas lustgas i en mer rimlig dos och jag ber också omgående om EDA eftersom jag är rädd att inte hinna få den annars. Får sedan tjata i luddig lustgasdimma hela efterföljande timme innan narkosläkaren tillslut kommer. Det har då gått i en rasande fart och jag är redan öppen 10 cm. Får ändå min bedövning men jag minns inte att värkarna minskar väsentligt. Däremot ändrar de karaktär och utdrivningsfasen inleds.

Mellan 18:30 och 19:30 handlar allt bara om att försöka få ner bebisen ordentligt i bäckenbotten.  Jag hänger över sängryggen, står på alla fyra, står med en fot i madrassen och jag fattar att jag befinner mig i den passiva krystningsfasen. Jag är hög på lustgasen jag oavbrutet drar i mig och pratar osammanhängande. Vid 2 tillfällen tuppar jag av, jag vet inte om det är smärtan eller för mycket lustgas. Vid ett annat tillfälle är jag plötsligt övertygad om att han redan kommit ut men inser sen att det nog bara rör sig om yrsel och rent önsketänkande. Jag kollar hela tiden av Micke under mina små värkpauser, undrar vilka han pratar med och peppar honom att pröva lite lustgas på gammalt tonårsmanér: "Joooo, men kom igeeen nu rå, pröva lite, schyssta..." Micke avböjer vänligt men bestämt men jag kan inte fatta hur han INTE kan vilja pröva när det bjuds på rus. Vid ett annat tillfälle börjar jag skaka okontrollerat, det är EDAN som börjar verka och gör att alla muskler som hittills krampat nu börjar slappna av. Jag får varma handdukar omlindade kring mig och barnmorskan och Micke turas om att massera mina fötter. Helt otroligt skönt. När undersköterskan sedan berömmer mig, och säger att jag är duktig känner jag att komplimanger känns så överflödigt just då och svarar med ett ganska oimpat: "Jaja, men det säger du ju till alla..."

Börjar så småningom småkrysta och 19:47 ber barnmorskan mig komma ner på förlossningspallen. Jag får luta mig mot Micke som sitter bakom och hon gör sig redo framför mig, sätter på sig plasthandskar och skyddsförkläde. Jag vet att det börjar bli dax, den aktiva krystningsfasen står på tur och jag får veta att det är BARA JAG som kan fixa detta nu. Jag är totalt utelämnad och känner mig orkeslös och beredd att ge upp och gå hem. Känner att det INTE GÅR, att jag INTE KAN. Men hon fortsätter peppa, fast det går så trögt och det inte känns som att han kommer komma på långa vägar. Men sen händer det ändå. Och jag skriker, jag skriker jävligt högt för det gör så fruktansvärt jävla ont och det bränner så det svartnar för ögonen. Och mitt mest smärtsamma minne från förlossningen sker precis här - när huvudet är halvvägs ute och barnmorskan stoppar mig, och ber mig invänta nästa värk. Känslan är obeskrivlig och helt overklig och jag bara skriker. Fy fan.
Så kommer han då äntligen till världen, finaste lilla Sam, och Henry blir storebror, klockan 20:06.
Sen är det bara tyst och fridfullt.
Och allt är förlåtet.

Varma handdukar och gas, almost did it all.

Det är inte fluffigt och rosa att föda barn.

Helt ny.

Tar en sipp till medan barnmorskan syr.