Puzzle of life

Kändes lite som hela den begynnande våren och sommaren dog ett tag där med insikten om Mickes och min totalt osynkade kommande semester. Hade sett fram emot att få dra upp lite riktlinjer, planera in nåt, åka nånstans. Inte långt, inget avancerat men NÅT tillsammans. Se till att det händer nånting. Vill ha semesterminnen. Vill ge Henry semesterminnen. Kunna berätta för honom att när du var liten så brukade vi på somrarna göra det här och det där. Skapa traditioner är tydligen viktigt för mig så när jag inser att det blir en sommar på varsitt håll med Henry, som ett skilt gammalt par med varannan-vecka-schema fast i vårt fall varannan-semester-schema blir jag så besviken och hela sommaren känns bortkastad. Men jag är ju medveten om vilket litet pain in the ass jag är som ältar det om och om igen för mig själv och andra. Fattar ju att Micke blir less såklart av att få höra mig gnälla om hans oflyt eller kassa framförhållning. Det är ju inte direkt hans drömscenario heller, även om det tydligen inte verkar lika viktigt för honom att ha gemensam familjesemester som för mig. Han har aldrig brytt sig om när eller hur man spenderar sin semester, för honom ligger det enda värdet i att slippa jobba. Han skiter i om det råkar vara juni, juli eller ett regnigt jävla skitaugusti. Han ställer inga krav på nån eller något. Han kör sitt race, lite dag-för-dag-mentalitet, det som händer händer, aktar sig för att planera in nåt ifall man skulle ångra sig. Ångesten ligger ständigt på lur nånstans. Och jag, i min tur, blir sönderstressad på exakt just detta och vill ju helt precis tvärtom dra upp riktlinjer, bestämma och planera in något för att lugna min rastlösa själ. Se fram emot något, utmanas, GÖRA något. Att vi på nåt vis ändå brukar lyckas få ihop våra splittrade väsen tillslut fattar jag inte riktigt just nu. Ska försöka bena i det vid ett annat tillfälle men jag tror att det har med uppoffringar och ödmjukhet att göra. Och att lära sig leva med att se de kantstötta och ofullständiga bitarna i livet och hos varandra. Men om jag ska försöka peppa mig själv inför sommarens dilemma så är det ju att jag nu verkligen KAN planera min och Henrys sommar precis som jag vill. All by myself helt utan invändningar eller förpliktelser. Det blir annorlunda.