På tredje dagen

Dag tre är den värsta säger dom. Och idag är det tre dagar sedan jag krampaktigt, tydligen, spände mina ben runt den där Blankafjordingens lurviga rygg och mage i två timmar. Det till och med värker i viloläge och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Innerlåren är värst och det hade man ju kunnat tänka sig. Men varje steg plågar mig på riktigt. Gud så synd det är om mig nu känner jag. Att Micke ligger magsjuk vid min sida just nu är inget jag oroar mig för och känner mig rätt säker på att jag liksom redan haft mitt. Som att det räckte.