Didn´t we almost have it all?

Var till pappa och Nillan på lite adventsmys ikväll. Henry och Anna fick julklappar. En radiostyrd bil. Från 5 år. Med diverse finesser, som tex att sjunga och dansa(!). Det var säkert tio olika knappar att lära sig och jag hade själv svårt manövrera den lilla sportbilen och man skulle kanske kunna tycka att det var lite i överkant att ge en ett-åring leksaker av denna kaliber. (Nillan hade kompensationsköpt en varsin ficklampa till dom också) Henry var förstås mycket nöjd även om han till en början såg lite skärrad ut när bildörrarna plötligt öppnade och stängde sig. Han vägrade släppa den och satt med den i knät hela vägen hem och har sedan dess ägnat resten av första-adventskvällen att undersöka och köra bilen, både via radiovågor men även en hel del manuell styrning har förekommit med en avbruten antenn som följd. Men det var inte det jag ville säga. Vi har efter ungefär, eller närmare bestämt 6 månader äntligen erhållit p-plats för vår lilla POJ. No more tjuvparkering och no more p-jävla-böter. No more cirkulation på spaning efter tillfälliga p-plater. Vi har en egen! Officiellt börjar den gälla imorgon, den 1:a december men efter en liten snabb överläggning i bilen på väg hem ansåg vi att vi redan nu ikväll kunde knipa platsen om det nu var så att den var ledig eftersom vi anade att de gamla p-platsägarna i så fall redan hade tagit sin nya p-plats i besittning. Sagt och gjort, platsen gapade tomt och vi kände känslan, lyxen, lättheten att bara parkera, låsa bilen och gå därifrån med vetskapen om att den står där helt lagligt och lättillgängligt, beredd att när som helst backas ut för dagligt ändamål. Men så ringer en Kristoffer en timme senare och undrar, lite överlägset (min tolkning) "om jag möjligtvis äger en Opel Kadett?" Och fan vad det inte kändes coolt eller ens försvarbart att äga en OPEL KADETT i det läget. Kunde han inte bara sagt att han behöver platsen och frågat om jag skulle vilja va vänlig och flytta bilen som just nu står där? Aldrig har skammen över att vara OpelKadett-ägare känts mer påtaglig. "Men självklart, oj förlåt vår fräckhet, jag kommer självklart ut på momangen och flyttar den, bärgar, skrotar den, whatever om du vill". En Opel Kadett från 92 har fan inget existensberättigande, I hear you. Lommade iväg ut i mörkret och ursäktade mig än en gång när jag undflyende meckade upp passagerarlåset på sedvanligt sätt för att så smidigt som möjligt åla mig över bilbarnstol och växellåda, över till förarsidans låsta dörr och låsa upp den inifrån eftersom den händelsevis bara kan öppnas på det viset sedan den utsatts för en rad inbrottsförsök back in the Råckstahoods. Jag var rätt nöjd med mörkret i detta läge och jag gjorde mitt bästa för att inte notera hur deras stora fina och förmodligen skitsäkra familjebil tålmodigt stod och brummade på vid sidan av. Kvinnan bar ett trött och skrikigt litet barn i famnen och jag fick en mumlande pust till svar efter mina ytterligare ursäkter. Kände inte direkt att samfällighetens goda grannskap stod på topp när jag satte nyckeln i låset och nervigt backade ut från p-rutan och snabbt lämnade platsen.
Sitter just nu och funderar på att slå en signal, till en Kristoffer med familj strax efter tolv inatt, för att kolla vem som äger bilen som står på VÅR plats.