Äntligen...

Verkar som att Henry är tillbaka, äntligen, jäklar villket segt och ilsket virus som satte klorna i honom denna gång. Såklart har regnet och molnen skyndat sig tillbaka efter massa sol och vårvärme som vi inte kunnat njuta av pga sjukdom. Har stora förhoppningar om att återse dom båda under veckan och ev planera in en liten Salavisit. Har visst för mig att Malin och jag har en födelsebjudning att planera också. Får se hur det blir med det. Vad gäller min egen så blir det inget mer avancerat än lite öppethusbjudning hemma i Råckan, eventuellt kanske nåt galej hemma hos Mamma och Johnny i Sala också så inte Salahomisarna känner sig utanför och blir utan tårta. Visst är det fiiint av mig att tänka så och liksom sätta dom i främsta rummet och fixa för deras skull?!

Lite nervös inför kvällens kommande röstkurs som jag ju i ren tristess anmälde mig till för flera månader sedan och som jag inte tänkte mer på sen MEN som jag inte fattade var bindande så nu har jag några måndagkvällar framför mig då jag ska få lära mig ett och annat om min röst och dess olika uttryckningssätt. Väldigt spännande... Man fattar ju att jag kommer bli tvingad till att göra det jag tycker är läskigast av allt, ställa sig framför massa okända människor och lära sig TALA. Oh god.