Det är synd om mammorna

Måndag och missnöjet över helgen är som bortblåst på något märkligt sätt och jag fattar inte hur till synes små detaljer och irritationsmoment kan växa sig så stora för att sedan bara falla i nåt slags glömska eller vad det nu må vara, förträngning kanske. Huvudvärken verkar i allafall gett sig av på riktigt. Micke ba "tror du att du är påväg att bli utbränd eller, det är du inte"och även om jag fattar att det är välmenat för att liksom lugna mig lite då jag just berättat för honom om hur min trötta tunga kropp hela helgen liksom sög mig tillbaka till sängen, soffan, golvet precis sådär som de som VET brukar beskriva det när man är påväg into the wall. Men istället för att känna hans välvilliga sympati väljer jag försvarsläget och ba "nä ok men hallå det kanske är en slags VARNINGSSIGNAL eller så". Det är ju inte direkt så att man går och lallar hela dagarna bara för att man slipper åka till ett arbete. För det ÄR mycket att fixa och sköta när man är hemmamamma även om man gärna vill lura sig att tro att man liksom bara kan slappa och hänga med andra morsor och deras barn, dricka latte och diskutera sömnbesvär som man faktiskt blir riktigt jävla trött på efter ett tag. Det är fan påfrestande att försöka planera in lite lagom spontana grejjer att roa sig med mellan kladdiga luncher och svettiga påklädningsmoment. En eftermiddagskaffe i vuxet sällskap i 5 minuter är dagens höjdpunkt men det är sällan det klaffar. Man blir så trött på att vara morsa 24 timmar om dygnet. Man tänker att fan va nice det vore att bara ta en tur in till city, promenera lite anspråkslöst i gamla stan, vara lite turist, glida in på ett fik och tugga i sig en ost och skinkbaguett nån dag men så slår det plötsligt en att nämen just ja, med två små oberäkneliga kids i sin närvaro är det fan inte värt mödan för fan vet att vi gjort tappra försök. Carolina och jag bestämde till och med för längesen att vi skulle prova på en simpel babysalsa vid Slussen EN gång bara för att liksom testa och göra något lite spännande och exotiskt för omväxlings skull men det sket sig, inte bara en och två gånger innan vi vid vårt tredje och vad jag gissar sista försök insåg att det fan är kört att försöka komma iväg nån jävla stans. Är det inte en bajsblöja så är det en sjusovare, plötslig febertopp eller nåt gammalt bilskrälle som kommer ivägen. Så är det med det och fan vad jag svär. Ja ÄR det inte synd om mammorna så säg?