När Henry kom till världen

Jag har tänkt länge att jag skulle försöka sammanfatta min förlossning eller snarare min upplevelse av den eftersom mina minnen från den är väldigt diffusa då den ju blev rätt utdragen, närmare 29 timmar för att vara exakt. Och när jag bläddrar i min journal som är författad av 4 olika barnmorskor är det inte konstigt att man blir förvirrad.

Jag började med att gå över tiden. Onsdag den 9:de maj, en vecka efter utsatt datum är jag hos barnmorskan en sista gång. Hon säger då att hon kan se på mig att jag kommer föda inom de närmsta dygnet, något jag tycker låter lite newage-igt och inte helt tillförlitligt. Men ok. Kvällen som följer cerkar det faktiskt sätta igång, med slempropp och molande värkar som gör att jag sover rätt dåligt denna natt. Inte på grund av att det gör skitont, lite mensvärk av och till bara, utan mer av nervositet och förväntan. Det blir torsdag morgon och värkarna avtar något, men kommer och går oregelbundet under hela dagen. Ringer förlossningen och får till råd att ta ett bad och alvedon. Micke har åkt till jobbet som vanligt.

Under kvällen intensifieras värkarna. Vi sitter i soffan och kollar på tv, försöker va lugna och sansade. Jag har en varm vetekudde i ryggen och Micke kokar fullkornspasta som vi äter. Vi klockar och skriver ner och jag tycker att det börjar kännas ordentligt i ryggen. Har lånat en TENS-apparat som fungerar någorlunda men värkarna tätnar under kvällens gång och gör allt ondare och jag känner att jag knappt hinner hämta andan mellan värkarna. Vi gör allt enligt förlossningsböckerna, klockar och avvaktar, vill inte komma in för tidigt. Klockan går och det närmar sig midnatt. Vad gör vi nu? Micke är trött efter en arbetsdag och skulle nog helst av allt vilja sova. Själv har jag inte förmåga att känna av min trötthet. Samtidigt kommer värkarna tätare och tätare och håller i sig i längre och längre. Det är inte läge för ännu en sömnlös natt känner jag så jag tar beslutet att åka in. Jag ringer KS där en vänlig barnmorska säger med pedagogisk ton:
- Såhär är det Linda, att som läget ser ut just nu har vi fullt. (Va! Fullt?! Hur kan det va fullt? Nej det GÅR INTE jag måste komma in NU, nu på stört, jag ska FÖDA god dammit!!) Men om du kan avvakta ska jag se vad det finns för alternativ för dig.... Jag ringer tillbaka om en stund.
Vi lägger på. Jag väntar. Micke väntar. Va fan, fullt, tänker jag. Hur ska det gå?
Strax ringer barnmorskan igen och berättar att jag får åka till Södertälje. Shit, Södertälje! Är det inte typ 100 mil dit, jag kommer föda i taxin, jag kommer aldrig hinna. Ok, om det blivit Huddinge men va fan, Södertälje, ska barnet födas i Södertälje?! Jag hade ju till och med varit på KS några dagar innan för att liksom bekanta mig med omgivningen, känna läget för att vara så förberedd som möjligt så blir det Södertälje där jag ju inte satt en fot i hela mitt liv. Kändes så avlägset och obekant, nytt på ett dåligt sätt.

Micke ringer taxi medan jag slevar i mig resterna av fullkornsmakaronerna, snart ska det krystas, tänker jag och passar på att lägga ner 2 stora kexchokladkakor i ryggsäcken. Sen går det fort. Taxin kommer inom 3 minuter och Micke hinner typ bara sätta på sig skor och jacka innan det är dax att dra. Det är en stor taxi, tack och lov där jag kan bräsa och stånka ordentligt och eventuellt få plats att föda i också, tänker jag.
- Till Södertälje sjukhus, förlossningen tack, säger jag och försöker låta världsvan fast jag känner mig skitliten och rädd.
- Södertälje sjukhus...., börjar chauffören humma på rinkebysvenska.... har aldrig varit där, jag vet inte. Jag tror jag hittar.
Jag TROR jag hittar?! Hallå, det kanske är det sista man vill höra när man tror att man är påväg att föda och bara känner sig minst och mest utelämnad i världen. Men han fattar allvaret och det bär iväg. Ingen trafik alls när vi far över Essingebroarna i 120, klockan är ju ändå mitt i natten och jag hittar lugnet för ett par minuter och hinner få iväg sms till föräldrar och syskon om att nu är vi på väg.

Framme vid entrèn och Micke får hosta upp dryga 500-hundringen för den ca 40 min långa resan. Tack å hej å lycka till, säger chaffisen och lämnar oss vid en liten dörr och skylt som visar akut och förlossning. Det är låst och ingen verkar synas till. Hittar en knapp eller om det är en ringklocka. Trycker på den och någon öppnar. Jag väntar mig typ ett helt läkarteam redo med rullstol, slangar, gröna munskydd och bår men jag får vänta en bra stund innan det tillslut skymtar fram en späd liten barnmorska med snälla ögon som kommer fram till mig och släpper in oss i ett undersökningsrum. Jag får lägga mig på en brits, pustar ut mellan värkarna och försöker andas så lugnt jag bara kan. Hon hjälper mig få av byxor och trosor och jag säger nåt generat om ett gammalt sunkigt trosskydd. Hon är lugn och fin och säger att jag är duktig på andningen fast jag mest känner mig mer och mer stressad och orolig över att det snart kommer va dags. Hon kopplar på mig ett bälte kring magen som ska mäta värkar och barnets hjärtljud. Sen undersöker hon mig mellan värkarna och sen ger hon mig domen, och jag inbillar mig att hon försöker säga det så snällt hon kan:
-Mmm Linda, cervix är i alla fall helt utplånad och det är mjuka kanter. Jag skulle säga att du är öppen ungefär 2 cm.
TVÅ YNKA CENTIMETER. Det kan inte va SANT! Jag har ju skitont, kan knappt andas och skakar i hela kroppen, hur är det MÖJLIGT??!!! Jag trodde på allvar att det skulle röra sig om 5,6 cm, hade ju haft värkar så länge och det gjorde svinont. Detta var allstå bara början... För Micke, som just svept ett par koppar kaffe och gjort sig så förberedd kan kunde, var inte barnmorskans förslag om morfin och insomningstablett till mig nån vidare god nyhet. Hon fixar sen en säng till honom och rullar iväg mig. En stick i armen och två tabletter senare sover jag sött medan Micke ligger klarvaken större delen av den natten.

Det blir fredag morgon och en ny barnmorska hälsar mig god morgon. Jag känner mig utvilad och redo. Läget är typ stabilt men oförändrat, värkarna har avtagit en aning. Vi avvaktar och avvaktar. Vattnet går aldrig och vi beslutar ta hål på hinnorna för att ev få gång värkarbetet igen. Vattnet är klart dvs bra, barnet mår bra. Dagen går och värkarna kommer så smått igång, det gör lika ont som gårdagen, men när jag på eftermiddan konstateras vara öppen 5 cm ber jag om eupidral. Jag väntar in i det sista för typ inte vara till besvär och tänker att det är lika bra att dra på det så länge som möjligt. Vid detta laget gör det så ont att jag tror jag kommer svimma om jag inte får bedövningen illa kvickt. Barnmorskan undrar om jag vill ha lustgas i väntan på eupidralen men jag avböjer eftersom jag också mår jävligt illa och vill kräkas bara vid tanken på att sätta nyllet under en mask. Jag får vänta ca 10 min på narkosläkaren och jag tror jag håller på att förgås innan sticket i ryggslutet äntligen kommer. En helt fantastisk värme sprider sig kring rygg och mage och allt bara släpper. Det är som att plötsligt hamna på lyxspa eller bara krypa ner i ett hett bad när man fyser, så otroligt skönt. Jag hör en helt absurd dialog utspela sig mellan narkosläkaren och undersköterskan som assisterar honom. Detta sker alltså samtidigt som narkosläkaren förbereder mig för eupidralen.
NL: Så du jobbar också natt.
US: Ja...
Paus. Tystnad.
NL: Hur var det, du hade två barn va?
US: Nä, bara ett.
NL: Jasså ett.
Paus. Tystnad igen.
NL: Så du uskar (internt för att vara undersköterska I guess) nu, men du hade tänkt plugga vidare eller?
US: Jo, till hösten så.
NL: (till mig) Nu sprutar jag in lite medicin då...
Det var alltså deras lilla personliga samtal som pågick precis ovanför mina öron. Att han sen säger till mig att han sprutar in lite medicin känns ju bara jävligt onormalt. Men det sket ju jag i då. Varmt och gott blev det och det är jag honom evigt tacksam för.

Vid det här laget har Micke blivit rejält trött och vill inget hellre än att sova. Jag däremot är pigg och alert och går omkring i sjukhuslinne, gorillatofflor och drar en droppställning med mig vart jag än går. Jag känner hela tiden värkarna med de gör inte särskilt ont. Jag går omkring så hela kvällen medan Micke slumrar av och till. Men det är nu som minnesbilderna börjar bli suddiga, timmarna blir natt och jag är tydligen ensam föderska på avdelningen får jag veta av min 3:de barnmorska. Jag undrar vad jag kan göra för att påskynda det hela för nu har även jag börjat tröttna på att han aldrig vill komma ut nån gång. Jag går och står och sitter på en boll och hoppar upp och ner, häver mig över sängkanten och rullar fram och tillbaka, vaggar, vankar, av och an i korridoren. Försöker sova lite, äta lite men det går sådär. Jag får feber och barnmorskan ger mig antibiotika och alvedon. Jag tror jag börjar känna krystvärkar men de liksom smyger sig på och inget mer händer. Micke har fått en säng indragen till rummet och ligger och sover, förmodligen den bästa sömn han fått sedan vi anlände natten innan. Men DÅ. Då tycker min sista och 4:de barnmorska att något måste hända och det kändes som att hon sa det för att hon var uttråkad och behövde nåt att sysselsätta sig med där på nattimmarna men jag gissar (såklart) att hon läst av monitorn på värkarbetet och funnit det läge att aktivt börja krysta. Micke blir väckt och får ta plats vid min sida.
- Kom igen nu, upp med knäna Linda, ta tag under dem och vänta in nästa värk och så ta i, säger barnmorskan barskt till mig. Precis den coaching jag efterlängtat. Inget fjös och mjäk. Nu tar du i ordentligt, fortsätter hon. Men det går segt. Jag tycker jag tar i för kung och fosterland men hon beordrar bara mer, mer och bättre kan du hela tiden. Hon blir aldrig nöjd och jag blir en smula förbannad över att det ska va så förbannat svårt att krysta ut ungen nån jävla gång och är förvånad över att det inte gör särskilt ont längre men jag hör mig själv ge ifrån mig ljud som ändå tyder på det. Vet inte vad det kommer sig av men jag stånkar och låter som ett bajsande barn tror jag. Minutrarna går och går och jag hör hur de, barnmorskan, undersköterskan och Micke börjar betta och ange klockslag för när de tror att Henry kommer komma ut och det ska snart visa sig att Micke vinner med sitt 03:45 då Henry ser dagens ljus kl 03:42 på lördagmorgonen. Jag tror jag krystar i ca 40 minuter. Två barnmorskor hänger på min mage för att påskynda förloppet och jag minns att DET minsann kändes i revbenen. Ordentligt.

Så kommer han då tillslut, blek och grå, inte alls sådär grisskär jag trodde alla var när de föds. Och nu är både Mickes och mitt minne blurrigt men enligt utsago kommer inte andningen igång riktigt på en gång och barnmorskan tar både Henry och Micke med sig ut till ett rum där jag tror de ska suga vatten ur strupen honom för att få igång honom. Samtidigt har jag minnesbilden av att han kommer ut och de direkt börjar slå och daska hans fötter och blåsa på honom och jag tycker mig kunna höra att han ger ifrån sig ett svagt hostande eller harklande och lutar mig därefter tillbaka och känner mig lugn över att han faktiskt lever. Sen har både jag och Micke bilden av att Micke får klippa navelsträngen i lugn och ro, något som inte riktigt passar in i bilden av att det nyss var så dramatiskt. I alla fall är det Regina Spektor och Samson som ljuder från cd-spelaren. Sedan får jag det lilla byltet upp på mig och det enda jag ser är att han har landstingets kallingar på huvudet. När jag tänker tillbaka får jag för mig att det kändes magiskt men jag tror inte jag tänkte så då, det var nog mest overkligt, som om tiden stod still.

Min nästa minnesbild är att min moderkaka envisas med att inte komma ut direkt och jag får akupunktur i tårna men utan framgång. Henry läggs åter på mitt bröst och det är tänkt att det ska få moderkakan att lossna. Och tillslut gör den också det men jag kommer inte ihåg hur det kändes eller om jag ens kände något av det. Vet däremot att barnmorskan något nonchalant visade oss kakan och lite pliktskyldigt yttrade några ord om livets träd. Micke blev dock mer fascinerad av fosterhinnan som hon höll upp på ett sätt så det blev greppbart och verkligt att faktiskt tänka sig att Henry hade legat där inne, på riktigt. Jag vet att barnmorskan också kommenterade att moderkakan inte såg hel ut och jag kände oron komma över mig igen, rädd för att bli skickad på operation med skrap efter moderkaksrester så nära inpå. Just DÅ blev jag otroligt lättad över att överläkaren fann den ok och att det var lugnt att låta mig bli sydd och vila. I efterhand har det ju visat sig att jag ju faktiskt hade en bit kvar av moderkakan som jag blev tvungen att gå med i två månader innan jag akut var tvungen att åka in och låta en läkare ta bort den.

Hur som helst, det är historia nu och mina tankar och känslor kring förlossningen har varit blandade. Inför den kände jag en viss skräckblandad förtjusning och när man gått över tiden vill man inget hellre än att få sätta igång, jag var SÅ peppad och inte alls orolig, jag trodde verkligen på kvinnas urkraft och att allt går bra bara man vågar släppa taget och jag var övertygad om att jag skulle våga. Men känslorna förändrades under förlossningens gång och istället för att känna mig lugn och trygg som jag tänkt blev jag mer rädd och orolig, vilket jag inte hade förberett mig på. Minns att jag under krystningsskedet flera gånger dessutom tänkte på vilken jävla nitlott man drar som kvinna. Först gå och va gravid i 9 månader för att sen tvingas utstå, genomlida en förlossning där man själv är den som utsätter sig för helvetet på jorden. Stackars, stackars de som är tvugna att klämma fram två eller tre ungar efter varann, tänkte jag. Och så det klassiska förstås, att aldrig mer, aldrig igen. This is it. Men märkligt nog har kroppen och lite av hjärnan också, redan efter några veckor glömt. Glömt allt det onda och minns istället det enda goda. Det enda viktiga. Att en liten Henry kom till oss och som jag skulle göra allt igen för om jag så blev tvungen. Kanske vill jag till och med ha en revansh om några år.