Pojen is back!

Opel Kadett regnummer POJ 964 står nu parkad där den hör hemma, hos MIG i råcksta och nu jäklar ska den stå kvar här, banne mig. Jo, det är sant. Fick ett telefonsamtal från Söderortspolisen sent igår kväll, de hade hittat den i Solberga, prydligt parkerad och verkade nästintill intakt. Valet stod då mellan att skicka en bärgningsbil att hämta den omgående eller chansa och åka och hämta den själv efterföljande dag, alltså idag. Och eftersom pojen inte riktigt är toppförsäkrad och en bärgning typ skulle utgöra hälften av den summa vi köpte den för blev valet rätt enkelt, även om jag måste erkänna att jag helst av allt hade velat sätta mig på tunnelbanan på stört, åka till Solberga och bara sätta mig på en fällstol invid pojen och bara vakta den, hålla den, äga den tills någon hade möjlighet att hjälpa mig ta med mig den hem.

Den här gången verkade det faktiskt som någon hade tänkt sig behålla den ett tag då den var full av diverse saker. En filt, tröja, fälgkors, domkraft och två bensindunkar bland annat (tack, tack). Blev helt hög av lycka när jag såg den. Jag började snabbt fantisera om vem denne biltjyv egentligen kunde vara men efter en snabb titt och det stod klart att det förmodligen rörde sig om en kvinna med barn kändes det plötsligt lite sorgset på något vis. Det låg ett litet troll med orange hår (såna man satt på pennan på 80-talet) i handskfacket och en liten lilla sjöjungfrun-väska i sätet. En tandborste, fotoalbum (tomt!) och sportflaska. Samt en del andra små tveksamma grejjer som tydde på att det nog inte handlade om en ordinary workingclass mother precis. Fick nästan ett uns av dåligt samvete när jag åkte därifrån. Mina nyinköpta nalle phu-solskydd hade hon låtit sitta kvar dessutom. Så harmlöst på nåt vis.

Men ändå. I efterhand känns hämnden faktiskt rätt ljuv när jag tänker på att jag nu har några trängselavgifter att betala illa kvickt samt en svag aning om att en liten bensin(spring)nota kan dimpa ner i brevlådan anyday. Samt kostnader för en del reparationer som kan komma att behöva göras. Men skönaste känslan är ändå, att jag nu lugnt och säkert kan titta ner på gatan och se min fina lilla poj stå där, som om inget hänt, som det framöver kommer vara me and pojen forever. Jag har fått lära mig knep som ska göra att the stealingdays are over.