Sandhamn

Jo visst är det charmigt att strosa omkring bland Saltkråkanstugorna och segelbåtarna. Titta förbi det pittoreska lilla bageriet, köpa med sig 6 dagsfärska smörbullar och en hallongrotta till Henry för 130 spänn. Och stranden var ju mjuk och varm och luften doftade svalt av salt och tjära. Bryggorna guppade och vattnet kluckade. Allt det där. Men det känns också lite på låtsas. Snobbigt och brattsigt förklätt i charmig skärgårdsidyll. Människor och miljö liksom skär sig, det är skevt och känns inte genuint.

I lanthandeln köpte jag folköl 2,8 och ombads visa leg - det var provocerande pinsamt. Jag var tvungen att lämna varorna på bandet, gå ut efter Micke som hade min väska med leg i och det hade bildats kö innan jag kom tillbaka och hunnit visa mitt leg för unga ordentliga tjejen i kassan. Sen skämdes jag mest å hennes vägnar när hon blygsamt ursäktade sig för om hon hade ställt till det för mig. Inga problem, sa jag och kände mig moderlig och förlåtande. Sen önskade hon mig en trevlig dag och välkommen åter. Det var fint sagt men det kändes inte på riktigt. Hon bara hasplade ur sig det helt oförhappandes när jag varpå väg ut genom dörren och jag blev osäker på om det verkligen var mig hon önskade en trevlig dag.

Det rätt långt att åka och Henry var inte skitimpad men medgav ändå snällt och artigt när vi klev av att "det var kul att åka båt". Förmodligen av ren tacksamhetsskuld. Vi hade ju peppat honom som man gör med barn för att få dom förväntansfulla och helt pirriga inför nåt jippo eller liknande. Som den här gången alltså handlade om att åka bil och båt ut till Sandhamn tillsammans med hans kompis Olle och hans familj. Hörde du Henry, ÅKA BÅÅÅÅÅT!!!! Visst blir det KUUUUUL?????!!!!!

Men sällskapet, våra nyfunna grannar, var såklart skittrevliga. Såna man kan hänga med utan att göra nåt. Bara hänga. Inte bara åka till Sandhamn med.