Linda at the Studio

Blev inbjuden till en sån där fotosession. Man blir mejkad och får posa på manér i en liten studio. Tanken är väl att att man ska få en liten egoboost där framför kameran och liksom drömma sig bort till nån slags låtsasvärld där jag står i fokus, blir omhändertagen av proffs som har till uppgift att fixa till mig och göra mig till en av de där brudarna man annars bara ser i modemagasinen. Utgångspunkten gör om mig. Make my dream. Det finns nåt unket i det där som lämnade bitter eftersmak även om jag såklart gillar att se mig själv i det klassiska (trista) modellformatet, nån de gjort om för att passa in. Men. Långt segt väntande, små svettiga studios, kombinerat med trötta och vad jag föreställer mig, rätt oinspirerade makeup-artister och fotografer som på löpande band drar sitt strå till stacken för att göra vanliga svennar till låtsasmodeller för en dag gör att upplevelsen inte direkt motsvarar den förväntade exklusiva och lylliga känslan. Jag kan inte sluta tänka på de som jobbar där. Jag tänker mig att de, trots flashiga inredningsdetaljer och dyra lokaler, ändå känner sig rätt missnöjda över att vara där. Som att få servera kaffet i en lågbudgetfilm ungefär. Det är ju inte HÄR man vill vara om man utbildat sig till makeup-artist eller fotograf liksom. Tänker jag. Men i alla fall, bilderna blir ju kul att ha, att ta fram och förundras över när man blivit en gammal skrynklig tant. Och jag får väl ändå medge att man blir lite hetare i smink och ljussättning av proffs.