Helt vanligt komplex

Second best. Det är min roll i Henrys liv just nu. Han dissar mig fullständigt om jag inte gör exakt allting på hans villkor eller om Micke är i närheten, för då är det han som gäller. Med Micke leker Henry små söta dock-och bebislekar där bebisen med ljuv stämma säger: Jag älskar dig, jag vill vara med dig osv. Till mig sa han för några dagar sedan, vid frukostbordet och i samband med att jag nyss sagt stopp till fjärde rågade skeden oboy, att jag inte skulle bo i Minneberg längre. He wants me out helt enkelt. En timme senare i bilen på väg till jobbet grinade jag över detta men nu har jag valt att se det på ett något mer nyanserat och moget sätt. Jag tänker UTVECKLING. Jag tänker att det är helt NORMALT och jag tänker, möjligen en smula omodernt men ändå, att Freud och Oidipuskomplex ligger rätt nära till hands här. Det här med att se modern som ett kärleksobjekt och fadern som ett hot och som därmed måste undanröjas och lösningen på konflikten blir därför: Identifiering med pappan. Att dockan, på Henrys initiativ, glatt säger till Micke att: den vill slicka (?) på dig pappa! tycker jag talar för en rätt solklar identifieringsfas med fadern. Men det mest troliga är väl förmodligen att det bara handlar om en helt sund och naturlig självständighetsprocess som har kickat igång för Henry. Jag tror att han prövar att separera från mig, knoppa av och släppa mig, åtminstone för små kortare stunder. Han är 3 år och börjar så smått förstå att han är en egen individ med egen viljestyrka och kraft att påverka livet som sker omkring honom. Klart han behöver få testa och formulera tankar på hur det skulle vara utan mig i sitt liv. Och såklart behöver han ju få bli helt vanligt skittrött på mig ibland också, jag är ju där i hans liv och lägger mig i hela tiden. När han sedan blir arg, ledsen eller rädd för något verkar min famn fortfarande vara helt ok ändå, trots allt. Han frågar sällan om kramar men däremot säger han "Du ska värma mig eller Jag kan inte lugna mig." Så tankar han kärlek. Vi har många fighter kvar jag och Henry och jag kommer gråta i bilen många gånger till, det är jag helt säker på. Att älska gör ont.