Det är värdelöst att behöva bråka och bli osams framför ögonen på ens barn men det är ju tyvärr oundvikligt ibland. Mellan Micke och mig handlar det nästan aldrig om regelrätta gräl med skrik och gråt (okej gråt då men aldrig skrik eller ens höga röster) utan vi kör mer på det tysta bråket, diskussion på låg nivå med med små anklagelser och bitska kommentarer hit och dit, när våra känslor och åsikter krockar. Jag känner mig så gott alltid som Förloraren. Jag hatar och är helt värdelös på bråk och avskyr och är rädd för den uppdämda stämmningen som blir efteråt, precis efter bråket men innan försoningen, och jag har skitsvårt att acceptera att man bråkar ibland, att det liksom är helt i sin ordning och till och med normalt. Jag tror, eller egentligen inte men känslan är ändå vid varje bråk, att nu är det kört, nu finns ingen återvändo, vi kan aldrig bli sams igen och nu gör vi slut.
Men det jag ville komma till var att nu när Henry börjar hänga med i konversationer som inte bara rör honom och hans grejer så börjar han även att lägga sig i det som sker runt omkring honom. Till exempel ett "bråk" mellan mig och Micke.
- Sluta prata, kan vara en kommentar från honom. Men den kanske mest förvånande hittills, och även smått skrämmande, kom igår kväll vid den gamla Salarondellen när vi var på väg till familjemiddag i 20 minusgrader och han avbryter oss från sin pulka och säger: (obs riktat till MIG!!)
- Du är galen!
- ?????!!!!!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Fattar att det är jobbigt, speciellt när Henry fattar att ni bråkar och lägger sig i. Men jag tycker ändå du ska va glad att ni har varit ihop så länge och känner varandra så väl att du är i stort sett säker på att ni kommer bli sams igen.
Det är värre i början av ett förhållande när varje litet gräl faktiskt kan innebära att det tar slut, att grälet innebär att man inser att man kanske inte ska vara tillsammans.
Skicka en kommentar