It´s killing me

Tycker att jag klarat bebisnätterna bra de här sex månaderna, mycket bättre än väntat. Och de få gånger jag tyckt det varit vansinnigt jobbigt har jag bara tänkt att det är en fas, det går över, snart är det glömt och utagerat. Men sista månaden nu alltså. Det är en bra natt om Henry låter mig sova 2 timmar i stöten. Egen säng eller min spelar mindre roll, han sover så oroligt, vrider och vänder, sätter och ställer sig upp och låter ynklig och övergiven. Har hela tiden känt ett instinktivt motstånd till skrikmetoder och jag känner mig inte tillräckligt utslagen och dödstrött för att liksom vara berättigad till att utöva dessa. Testade ändå nån slags variant igår då Micke försökte gå med honom medan jag låg i soffan men det gick väl sådär. Skrek så hjärtskärande och ångestfyllt att både jag och Micke gav upp direkt. Det är inte värt det och jag ifrågasätter verkligen hur vi genom att bryta den trygga vanan av att få ligga vid bröstet ska få honom att plötsligt sluta vilja ammas och istället sova tryggt hela natten - it makes no sense. Och allt handlar ju om att få honom så trygg som möjligt att han tillslut själv inser att han egentligen inte har behov av att vakna och vilja amma på nätterna. Försöker med välling och napp men misslyckas ständigt. På dagarna är det lättare och man resonerar annorlunda än när man ligger där på nätterna och våndas över alla ständiga väckningar och undrar om det aldrig kommer ta slut. Jag är, åtminstone vid mina sinnes fulla bruk dagtid, övertygad om att små barn ser till att få sina behov tillgodosedda. Och behov måste tillgodoses för att bli trygg och jag tänker att det trots att det verkar svårt att se en ljusning just nu, så är det förmodligen lättare att möta Henrys behov nu när han (bara, ha, ha!!!) kräver att vakna och snutta omvartannat nätterna igenom istället för om en herrans massa år framöver (tänker tonåring på glid!!) Det blir liksom bara att man skjuter problemet (behovet) framför sig och om det är som jag tror så etableras den grundläggande tryggheten för honom just nu och det har man (han) istället till sin fördel senare i livet. I det långa perspektivet (jo det finns ett) är han ju fortfarande så liten och det är ju under en så kort period i livet att det egentligen inte finns anledning till att motsätta sig detta. Vill ändå inte låta det gå till överdrift och under denna period lägga mitt egna liv helt åt sidan. Jag planerar och tänker försöka genomföra annat än kvälls och nattammningar ibland. Till exempel blir det galej imorgon fredag och förhoppningsvis även till nyår. Bara så du vet, käraste lilla Spenry.
Conclusion: Han ska få vakna och amma så länge han har behov av det. Problem solved.