Ett sista farväl.

Sommaren kom av sig när Johnny hastigt lämnade oss. En månad har passerat. Det är fortfarande ofattbart att tänka på att han aldrig mer kommer hem igen. Att aldrig mer se honom komma instövlandes genom ytterdörren och slänga sig ner i fåtöljen, öppna en bärs, slå på tv:n, se V75 och svära över de ovunna pengarna och förlorade loppen. Sängen, hans del, som mamma bäddade rent  inför hans hemkomst från sjukhuset står fortfarande lika orörd. Och nu hon ser så liten ut när hon ligger där bredvid, intill det stora gapande tomma.

Begravningen var fin. Många människor kom för att ta farväl. Magnus Uggla spelades och ett foto av en nöjd, glad och harmonisk Johnny, med nyplockad svamp i händerna, prydde kistan. Blommorna var många men minnesgåvorna till hjärt-lungfonden var desto fler. Som tur var. Så onödigt med blommor, hade Johnny tyckt.

Vi hade skrivit ett minnestal som lästes upp. Många nickade instämmande och drog på läpparna åt bilden av Johnny som beskrevs och jag hörde någon säga tyst: "Ja, allt stämmer, det är precis så Johnny var."

Jag minns Johnny som en rastlös själ, han hade alltid saker på gång, grejer skulle fixas och det skulle gå undan. Svetten rann om honom. Att han hade ett ansträngt hjärta var inget han ville skulle begränsa honom. Han ville leva aktivt och delta i livets utmaningar fullt ut och tyckte inte det var någon idé att skjuta på saker. Jag minns också hans orädda uppriktighet. Han sa alltid vad han tyckte, på gott och ont naturligtvis. Han diskuterade gärna och hade åsikter om det mesta men det fina med honom var hans ödmjukhet i sin vilja att lyssna till andra människors upplevelse, om man ärligt vågade uttrycka den. "Jaha du tänker så, i och för sig, om man ser på det på det sättet så, det har du nog rätt i..." kunde jag ofta höra honom säga. Ärlighet var viktigt för honom och han såg ingen poäng i att uttrycka sig förmildrande när sanningen skulle fram. Men bakom det spontant rättframma och ibland hårda yttre, fanns en man med ett stort och gott hjärta. Det är det minnet av Johnny som kommer leva kvar i mig. Och så Henrys stora förtjusning över Johnnys genuina lekfullhet när de busade och retades. De klickade utan att någon behövde göra sig till. "Johnny är lite tokig han", brukar Henry säga.

Sov gott Johnny.